Både allvar och humor i färgprakt

Året började med män i kvinnokläder i Cabaret på Östgötateatern, och avslutades på samma sätt i Arbis La Cage aux Folles, som är exploderande färggrann och sprakande som ett nyårsfyrverkeri.Allt drar igång med säljande lockrop från nattklubbsägaren George (Mattias Schönbeck) som bjuder in publiken till dekadenta La Cage aux Folles på Franska Rivieran.På klubben möter vi dragqueens, danserskor och nattfjärilar i ett maffigt ensemblenummer.Klubbens åldrande, men uppburne diva är Zaza, spelad av Robin Karlsson med pondus och innerlighet.Zaza (eller Albin som han egentligen heter) är Georges livskamrat sedan tjugo års tid. Tillsammans har de kärleksfullt uppfostrat Georges son, Jean-Michel (Elia Frank Nikolakpoulos).La Cage aux Folles är berättelsen om dilemmat med sonens val av blivande fru - hennes familjs traditionsbundna värderingar går fullkomligt på tvärs med allt Jean-Michel vuxit upp med. Under svärföräldrarnas besök vill sonen att hans föräldrar döljer sin livsstil och istället visar upp en passande kärnfamiljsfasad.Obscena utsmyckningar i hemmet städas undan, identiteterna förställs och stoltheten sväljs. Men lyckligtvis krackelerar den falska ytan, allt mynnar ut i det livsbejakande budskapet att vi ska våga stå för vilka vi är. Våga vara olika. Och det mantrat kan gott sträcka sig utanför gayvärlden och omfatta oss alla.Framför allt förvandlingsscenerna fängslar, när Robin Karlssons Albin/Zaza växlar skepnad blottas ett djup bakom en glittrig yta. Den fullfjädrade scengudinnan visas som en avklädd människa med svagheter och skavanker. Rolltolkningen är också rörande när Albins sårade känslor över att bli förskjuten som mor, göms bakom sylvassa repliker och en mask av stolthet.Allvaret blandas med humor, och kvällens roligaste inslag är när Mattias Schönbecks George håller en lektion i manligt uppträdande.Men La Cage aux Folles är ingen renodlad komedi, eller drama, den är framförallt en godbit till alla dem som älskar musikal och show. Nu när Östgötateatern inte gör någon musikal fyller Arbis ett tomrum. Det fylls med imponerande kostymprakt, vippande plymer, glitter, magnifika hattar, storslagna och sprudlande dansnummer.Den kända sången Vår bästa tid är nu blir ett medryckande sångnummer som görs med bravur. En inombords värmande sång att bära med sig ut i vinterkylan.Helheten fungerar bra, men något som förbryllar är ändå att sångproffsen Helena Eriksson och Daniel Mitsogiannis inte tas tillvara bättre - andra som har inte har samma röstresurser får så mycket större utrymme. Det är ändå en musikal, därför borde väl de som kan briljera tillåtas göra det.

Information till våra läsare

Både allvar och humor i färgprakt