Avslut och gott nytt
Det är väldigt spännande att Konstmuseet ska få en ny chef. Det väcker förhoppningar om förändring och tänk, tänk om det skulle kunna föra det högdragna huset lite närmare folk.
Brittmarie Engdahl
Foto:
Den som vet tar sig naturligtvis igenom hur skräckinjagande entréer som helst men alla andra!
Man kan också hoppas på enkla men kanske publiklockande evenemang - visserligen under den tunna ram som alla kommunala institutioner lever under, men något lite mer hoppas vi på. Nu kommer grupper från föreningar och kanske grupper av konststuderande, men ofta är det alldeles för tyst och stillsamt när man kommer in på museet. Sån tur att bion finns där! Fast den å sin sida naturligtvis strävar vidare och hellre vill ha ett eget hus. Sån tur att det finns så fin konst!
Men att leva högt på modernismen från 1900-talet måste lida mot ett slut. Att fullfölja de stolta traditionerna är däremot den naturliga utmaningen.
Hur många Norrköpingsbor känner i själen att Konstmuseet är deras hus?
Att förvalta ett kapital är kanske inte så himla kul, det låter roligare att vara en innovatör och "doer" än en som bevarar. Trist men viktigt även om man är en riktigt skojig chef.
Så alltså, att få ihop de här bitarna, en kul men "billig" typ, det är något man kan önska sig.
Det bästa med framtiden är ovissheten.
Säkert är att musikklasserna får vara kvar för har man först sagt nej med buller och bång och sen ja, då kan man nog inte säga nej igen. Musiklasserna med anhöriga gör man sig inte så gärna osams med. Där har vi dessutom horder av farmödrar, mofarar, mostrar och syskon som genom åren har avjutit konserter i små och stora sammanhang och man kan sägert säga att musikklasserna är en livsnerv i Norrköping.
Sen kan man prata om blommor och glödlampor, nog så rart, men det är en inte särskilt gammal tradition här. Men, som någon sa, "utan musikklasserna skulle vi ju inte haft Spånka" och då förstår man.
Välsignade musikklasser.
Så kan vi hoppas att vi fixar det där med pyntet ändå. Den gode Reidar har ju den förmågan att han tar tag i saker och bryr sig om sånt vi andra går och pustar var för sig om. Säger han att han ska fixa stans blommor så gör han säkert det, buren av många andras goda vilja.
Och nästa typ jag ser som rycker upp blommor ur prydnadsrabatter eller sabbar en gran - dom är bara alltför många - den, och jag menar vad jag säger, jag känner hur adrenalinet bubblar, den ligger himla risigt till.
Bäst att lägga ner en pepparsprej i väskan utifallatt.
Det är ju en helg som påminner om att man bör vända andra kinden till.
God jul kära läsare!
Så jobbar vi med nyheter