Förra gången Niclas Engelin stod på scen i Norrköping...eller förlåt, senaste gången gitarristen stod på scen i Norrköping slickade han högerflank inför utsåld salong i Flygeln tillsammans med In Flames.
Bandledaren är inte med sitt Engel den här kvällen heller. Det har blivit mer regel än undantag sedan han fick chansen att gå med i det världsturnerande bandet att det egna skötebarnet fått klara sig på egen hand längs turnévägarna. Och det där tycks vara lite av en kultur för bandet som under hela sin existens bytt medlemmar i tid och otid.
Nu är det på sångarpositionen det skett ett skifte då Mikael Sehlin tagit över efter avhoppade Magnus Klavborn. Nykomlingen gör ett helt okej jobb även om han inte riktigt tycks ha funnit sin roll ännu. Det blir mest skålande med den fåtaliga publiken och träiga klyschor när pinsam tystnad uppstår mellan låtarna.
Smällkarameller som ”Question Your Place” och ”Six Feet Deep” i alla ära, men som bäst blir Engel ändå när den nye sångaren försöker sätta sin egen prägel på det hela genom att snyggt göra ”Sense The Fire” i akustisk version och tjusigt kräma ur sig Skid Rows hitmelodi ”Youth Gone Wild”.
Det där är ganska talande, för går bananas är precis vad ungdomen gör till Avatar halvtimmen innan Engel släpps upp på tiljorna.
Publiken som spanar in göteborgarna är både större och betydligt mer engagerad än den lilla klick som stannar kvar för att se huvudakten och sett till leveransen är det fullt begripligt.
Avatar, med teatraliskt utstuderade och välljudande frontmannen Johannes Eckerström i spetsen, levererar sin vana trogen med pondus. Det är samspelt och blytungt på ett imponerande sätt.
Uppstickarna har nött mycket asfalt tillsammans och det märks tydligt i semihits som ”Let It Burn” och ”Torn Apart”, för att inte tala om det udda groovenumret ”Paint Me Red” som blivit till en riktig favorit för många.
Eckerström hinner med att ironiskt smäda Amy Diamond (som tidigare under dagen uppträde på Socialdemokraternas första maj-firande) och får den energiska lilla skaran framför scenen med sig på ett imponerande sätt.
Varför gruppen väljer att damma av ”All Which Is Black” från ”Schlacht” (2007) för att visa att man faktiskt släppte ett gäng skivor innan det bredare genombrottet med ”Black Waltz” förstår jag dock inte. Det finns betydligt mycket bättre guld att gräva fram ur diskografin än så.