A...ttjo!
Carolina Häggkvist
Foto:
- Mamma, mamma, såg du vad hon gjorde? skrek det med en entusiasm som bara ett orättfärdigat barn kan uppbåda.
Åtminstone är det vad jag tror att det skrek. Det såg ut så på läpprörelserna genom fönsterrutan i alla fall. För in tänkte jag definitivt inte gå. Jag hängde matkassen på dörrhandtaget utan att vidröra det. Den innehöll nyponsoppa, bananer, glass, halstabletter och godis. Samt en lapp med texten:
"På dagis finns det streptokocker - här får ni en kasse socker."
Kanske lite överjobbat med tanke på dagisbarns läskunnighet, men syrran skulle nog bli glad i alla fall. Så rättade jag till munskyddet, handskarna och började traska den dryga milen hemåt. Buss vågade jag inte åka. Det vore lika dumt som att hångla med en ebolasjuk. Jag hade verkligen bestämt mig. I år skulle jag inte insjukna. Ungefär tio procent av den svenska befolkningen låg hemma och snörvlade, hostade och led. Jag tänkte inte bli en av dem.
Så stannade det till en bil vid vägkanten. En bekants bil. Passagerardörren flög upp.
- Tjena! Vill du ha skjuts eller?
Hon var torr, röd och narig under näsan och lät lite tjock på rösten. Hej, vill du ha lunginflammation eller?
- Ähh, nej tack, jag tränar inför Veteran-SM i gång.
Hon gav mig en skeptisk blick.
- Med munskydd?
- Ja, kalluften du vet.
Det var tolv grader varmt ute.
Kanske var det lika bra att jag sjukskrev mig i förebyggande syfte..? För att slippa träffa folk. Chefen skulle säkert förstå.
Innan jag gick i ide var jag tvungen att handla åt mig själv. Jag lassade upp varorna på bandet och tog av mig handskarna för att kunna betala. Det var då det hände. Kassörskan log, hostade ogenerat i bägge händerna och sträckte sedan fram min växel. Hade det varit en mindre summa hade jag låtit henne trycka ner den i bössan bredvid bandet, men 467 kronor var för mycket. I efterhand skulle jag bittert ångra min snålhet.
Darrande sträckte jag fram handen och tog emot riskavfallet. Jag gick raka vägen hem och spritade av handen, men det måste ha varit för sent. Inom loppet av några minuter började det klia i halsen och före kvällen hade frossan slagit till. Först en vecka senare kunde jag utpumpad rulla ur sängen.
- Då kanske du äntligen kan visa dig här, sa syrran och lät nästan glad över att jag hade insjuknat.
Vattkoppor, mässlingen och vårförkylningar på dagis.
- Absolut.
Så jobbar vi med nyheter