Att vara barthelsk

Ibland är man så ytlig att man faller för en vacker yta. Som ett bokomslag. Den ensamma folkbåten i den stilla kvällningen på omslaget till Oscar Danielsons tredje roman tjusade seglaren i mig. Och när baksidestexten talar om att romanen som fått folkbåten Dagmars namn handlar om "kärleken till en folkbåt, om släktminnen och familjehemligheter, om ensamhetens vällust och om att läsa Sven Barthel" är jag förlorad.
Det står att läsa på annan plats på den här sidan: om det finns en enda bok man måste ha läst om vår skärgård, så är det Harstena av Sven Barthel, illustrerad av Rolf Mellström (1939). Det är ett sammanträffande att två författare som nämner Barthel samtidigt hamnar på mitt nattduksbord. Jag ska inte ägna saken fler ord. Den intresserade, men oinvigde får googla eller gå till biblioteket. Eller antikvariatet. Är man det minsta intresserad av skärgårdens natur och kultur ska man läsa Barthel. Även om han mest rörde sig kring sitt Sillö i Stockholms skärgård.
Men ska man läsa Oscar Danielson? Det beror förstår på vem man är. Men den som fortfarande läser dessa rader bör nog prova på. "Dagmar" är en barthelsk roman, den är saktfärdig och begrundande, drömmande kanske. Den unge Markus, ca 35?, söker sin livskompass, skaffar båt för att vara "äventyrlig". Men han håller sig till lugna vatten, och han hittar en gammal släkting på en ö i Stockholms skärgård. Så nystas ett familjedrama sakta upp. Inte så dramatiskt kanske, men ändå på dödligt allvar.Det är roligt att hitta en ny författare, i en yngre generation, som kan vara barthelsk.