Danne brukar säga att vi klär oss för dåligt. Att han uppskattar hur man förr i världen rakade ansiktet slätt och plockade fram den finaste kostymen när man skulle in till stan. Allt för ett enkelt ärende på banken. Oavsett väder.
Så när hans och Erics brorsa tog studenten häromveckan, ville jag leva upp till klädkoden. Bara tanken av en svart kostym och junisol på en skolgård fylld av skjortor knäppta upp till hakan gjorde att en insjö bildades på ryggen. På min egen student var svart en lag och de ovala armsvettsfläckarna räckte ner till höfterna. Jag vill inte ha det så. Nej, det fick bli den beige. Allt som behövdes var en tvätt och ett varv med strykjä... Just det.
För ett par månader sedan fick jag nog. Strykjärnet hade kalkat igen och var bortom all hjälp. Konsumtionshora som jag är var det bara Media Markt som gällde.
En bakfull försäljare plockade fram bäst i test-järnet. Funktionen vertikal ånga verkade vara lösningen jag väntat på sen mamma slutade stryka mina kläder, någon gång runt 2004. Att låta skjortan hänga kvar på galgen och bara föra strykjärnet längs med tyget som magiskt blir nyfabriksplatt. Det lät som en tv-shopslögn. För bra för att vara sann. En innovation som skulle kunna resultera i något slags nobelpris.
Jag tänkte, man orkar inte ljuga så när man är bakfull, och roffade åt mig världens bästa strykjärn.
Ni vet hur det brukar se ut när tvättmaskinsluckan går att öppna igen. Skrynkligare än en solariepressad Max von Sydow. Men. Jag hade ju mitt super-strykjärn. Jag var inte ens orolig. Vertikal ånga. Vad kunde gå fel?
Kavajen hängde på galgen. Jag ångade på och hade kunnat vikariera som rökridån i Sikta mot stjärnorna.
Det hände ingenting. Den bakfulla försäljaren var uppenbarligen fortfarande full. Back to basics. Fram med strykbrädet, spruta vatten och gnugga. Ångan fortsatte att bolma. Varm fukt rakt i ansiktet. Och när jag äntligen kände att jag hade lite flyt - slut på vatten. Dra ut sladden, in i köket, fram med tratten, hälla på, tillbaka till strykbrädet, plugga in sladden, vänta... lampan släcks. Och gnugga. Första sidan gick bra. Kavajen blev slät.
Andra sidan? Fibrerna var som en vresig tonåring och det blev veck precis överallt. Jag kunde lika gärna lagt kavajen i ett våffeljärn. Och så ångan, pyyyysssch. Det rann över. Knytnäven rakt i strykbrädet.
Min fru som iakttagit mig från en solig plats i lägenheten:?
- Lugna ner dig.?
Jag började gnugga, vägrade förlora mot en bit tyg och tänkte att det är ju jävligt lätt för henne att säga. Hon var inte omgiven av den fuktiga ångan som öppnat upp varenda por i ansiktet och som förmodligen kommer generera ett par finnar på hakan. Hon skulle heller inte behöva gå omkring med ett pressveck mitt på magen. Jag fick nog och tog med mig kavajen till kemtvätten. Det såg löjligt enkelt ut. Två minuter och 60 spänn. Det var lätt värt det. Jag fick till och med en plastpåse och en ny galge på köpet.
När jag ett par timmar senare klev av tåget i Norrköping visade det sig att en resa med SJ har samma Max von Sydow-effekt på kläder som en tvättmaskin. Mitt slit och min seger var inte värd ett piss.
Kavajen såg ut som skit.
Förmodligen var det ingen som brydde sig. Ja, förutom Danne då kanske.