Att bedra en cykel

Jag lät pekfingret glida längs med taket på min gnistrande blå Polo. För ett ögonblick fick jag lust att hoppa upp och lägga mig på motorhuven. Bara för att ha gjort det. Men att inleda sitt bilägarskap med att buckla till huven kändes dumt. Det är sådant man gör med andras bilar, inte med sin egen. Bilen var förvisso inte ny för året, men den var min. Min, min, min. Den första. Nummer ett.
Samtidigt som jag släppte loss habegäret fick jag syn på min gamla Crescent i cykelstället. En mer förnärmad cykel hade jag aldrig sett. Sadeln hade spruckit av skam och ringklockan hade rostat fast. Hon rodnade ilsket och saken blev inte bättre av att hennes ursprungsfärg var rosa. Hon knyckte på styret och vägrade att se mig i ögonen. Jag hade varit otrogen mot min cykel. Inte en endaste tanke hade jag ägnat henne under hela bilaffären.
För att bli förlåten la jag försiktigt handen på pakethållaren. Det skulle jag inte ha gjort. Genast klämde hon mina fingertoppar.
- Stick!
Det var allt hon sa och jag insåg att det hade uppstått ett problem.
- Men du... bara för att jag har köpt en bil betyder inte det att jag inte..., började jag tafatt.
- Då tycker jag att du ska gå till din bil, sa cykel trotsigt.
Jag förstod att jag inte skulle få någonting vettigt ur henne och bestämde mig för att ge henne lite tid. Då vaknade Polon.
- Hallå! Ska vi stå här hela dan eller ska vi köra en sväng? hojtade hon.
Cykeln exploderade. Helt utan förvarning slet hon sig och rullade sedan besinningslöst mot mitt blå nyförvärv. Smällen var öronbedövande. Innan jag hunnit gå emellan hade hon rispat Polons ena framskärm och själv förlorat generatorn.
- Bockstyre! hånade Polon.
- Plastfälgar! kontrade cykeln.
Alldeles utpumpad kedjade jag fast cykeln på andra sidan huset. Jag konstaterade att jag blödde från ett sår på ena armen. Hade jag vetat att det skulle vara så här att vara bilägare hade jag aldrig köpt någon bil, tänkte jag medan jag gick för att titta till Polon.
- Du sa inte att du hade cykel, fräste hon så fort jag närmade mig.
Jag började verkligen förlora tålamodet, men gjorde ändå ett försök att öppna förardörren.
- Rör mig inte! skrek hon, samtidigt som en buss passerade.
En buss. Plötsligt fanns annonsen bara där. Färdigformulerad i mitt huvud.
"2 till priset av 1. Köp en bil, få en cykel. Säljes till högstbjudande."
För pengarna tänkte jag köpa mig ett busskort.

Information till våra läsare

Att bedra en cykel