Astrid firas - glöm inte hennes udd

Inte bara den rosafärgade jubileumskommersen ställer sig i vägen. "Ihjälgullandet är den listigaste formen av censur" skriver poeten och Expressen-kritikern Aase Berg i sin anmälan av Samfundet de nios litterära kalender, som till stora delar tillägnas en av deras tidigare medlemmar, Astrid Lindgren. Även om vissa skribenter är nyktra är det numera en "överklibbig blick" som riktas mot "den missuppfattade sagotanten" menar Aase Berg som undrar vad som händer med ett författarskap som blir immunt för kritik?
Theodor Kallifatides är inne på samma spår. Han minns en politikervecka i Almedalen där politiker från alla håll tävlade i att inte vara någon lort. "Hon har betytt mer för den svenska homogeniteten än Gustav Vasa" skriver Kallifatides som menar att det går att älska en författare både till förfång för författaren själv och för läsaren.

Populär från Pippistart
Populär blev hon snabbt. Men även om Astrid Lingrens författarskap hyllats på kultursidorna från själva Pippistarten, var det också, bitvis, debatterat på ett sätt som ingen svensk barnboksförfattare ens är i närheten av i dag.
- Hon var störst, alla läste henne, även de som egentligen inte var intresserade, konstaterar Ulla Lundqvist, kritiker och barnboksforskare.
Kanske var det framför allt en i grunden religiös hållning som provocerade vissa kritiker under det politiska 70-talet. Värt att notera är att de två romaner som oftast anses vara hennes främsta, fantasyberättelserna "Mio min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta", också var de som fick häftig kritik.

Flykt in i fantasin
"Bröderna Lejonhjärta" är den av hennes böcker som väckt mest reaktioner överhuvudtaget. På Kungliga biblioteket förvaras Lejonhjärtabreven i särskilda kartonger, ofta djupt personliga brev från läsare till den svenska författare som fått flest läsarbrev genom tiderna.
Medan Astrid Lindgren själv såg berättelsen som "en tröstebok" var några kritiska mot hennes sätt att använda det fantastiska och såg Skorpans hopp till Nangilima som ett romantiserat självmord. "Mio" blev visserligen beskriven som ett mästerverk när den kom 1954, men den vanligaste kritiken mot henne under 70-talet gick ut på att hon istället för att förbättra huvudpersonernas utgångsläge lät dem fly in i fantasivärldar.
Bo Vilhelm Olsson somnar på en parkbänk i Tegnerlunden och stiger till himlen, till Landet i Fjärran. De föräldralösa barnen i novellen Sunnanäng kliver in i paradiset och stänger sedan dörren för att slippa slava för den elake bonden. Dödsromantik, tyckte vissa.
Enligt Margareta Strömstedt, Astrid Lindgrens levnadstecknare, öppnar barnen tvärtom porten till den barndom de hade rätt till.

Emil - agrarkapitalist
Litteraturvetaren Birgitta Holm gick tillsammans med två kollegor hårt åt Lindgrens verk i en tidsenlig essä från -71. Enligt deras analys är Emil agrarkapitalist, hans hyss en hjältesaga som förstärker den rådande samshällsordningen istället för att förbättra (som vuxen blir Emil småländskt kommunalråd).
- Det fanns ju något kristet religiöst hos henne, vi säger det aldrig rent ut men det är en dualism som kanske inte alltid tjänar barnen. Man unviker de sociala konflikterna genom att upphöja det hela till dödsriket. Det var sånt som upprörde mig när jag läste för mina barn, säger Birgitta Holm i dag.
- Vi läste ju som vuxna marxister, för att avtäcka en hållning. Pippis styrka kommer aldrig Tommy och Annika till godo, de står där lika ynkliga ändå. Det var där det började, det fanns något som skavde.

Sagan som befrielse
Vivi Edström, litteraturprofessor och den som skrivit mest om Astrid Lindgren, ser däremot de socialrealistiska kraven som inaktuella, som en kritik "i 68-vänsterns kölvatten" som försvann i och med ett förändrat litteraturklimat. Några år senare var inget viktigare än just sagor och fantasi, skriver hon i "Astrid Lindgren - Vildtoring och lägereld". Den amerikanske psykologen Bruno Bettelheim fick stort genomslag med synen på sagornas förmåga att befria barn från deras ångest, på sagan som ett sätt att hitta sig sjäv. I det svenska förordet till hans bok lyfts "Bröderna Lejonhjärta" fram som ett lysande exempel.

I samklang med tiden
Vivi Edström håller med. För den som stannar vid barnets utsatthet och ångest handlar "Mio min Mio" till fullo om verkligheten, om kampen för att inte få ett hjärta av sten, skriver hon, och menar vidare att Lindgren hade samma insikt om barns utsatthet som Ingmar Bergman.
- I Mio använder hon sagan helt suveränt.
När "Ronja Rövardotter" kom på 80-talet var Astrid Lindgren mer i samklang med tiden. Hon stod mitt i den istället för att vara före. Hade socialrealisterna haft något inflytande, eller hade de inte alls med saken att göra? I Ronja finns ingen dualistisk världsbild och pappa Mattis är galen av glädje när hon föds - den nya rövardrottningen.

Information till våra läsare

Astrid firas - glöm inte hennes udd

Hundra år efter Astrid Lindgrens födelse skrivs namnet i ett rosa hjärta på jubileumssajten.
Helt glömt tycks vara att hon var en författare med udd, som både ställde svåra, existentiella frågor och vållade debatt.

Information till våra läsare

Astrid firas - glöm inte hennes udd

Hundra år efter Astrid Lindgrens födelse skrivs namnet i ett rosa hjärta på jubileumssajten.Helt glömt tycks vara att hon var en författare med udd, som både ställde svåra, existentiella frågor och vållade debatt.

Hundra år efter Astrid Lindgrens födelse skrivs namnet i ett rosa hjärta på jubileumssajten.
Helt glömt tycks vara att hon var en författare med udd, som både ställde svåra, existentiella frågor och vållade debatt.