Ett familjedrama, som alla filmer Sean Penn regisserar, men också en frisk, mogen variant, i atmosfärrika bilder fulla av oftast rå naturkänsla, av den gamla bekanta historien om individualisten som möter sig själv medan han söker friheten i vildmarken.
Emile Hirsch gör starkt intryck i en riktig genombrottsroll som ambitiös, medveten ung man, tålig, dumdristig luffare, frustrerad, bitter son och bokälskande elitstudent. Han lämnar familj, vänner, materiell rikedom och socialförsäkringssystem bakom sig. Han vill bryta med en far han hatar och en civilisation han inte trivs i, för att vandra genom USA mot Alaska. Där ska han leva i oförstörd vildmark, i intensiv upplevelse av här-och-nu och i en känsla av integritet, ärlighet, naturnärhet och av att fullt ut ha prövat sig själv och sina egna möjligheter. De naturromantiskt färgade äkthets- och upplevelseidéerna ekar av både Harry Martinson och internationella storheter som Pasternak och Thoreau, han med kultboken om varför man mår bra av att bo i skogen.
En huvudpoäng är att vandraren aldrig riktigt inser att de äldre människor han möter har lyckats med att både odla sin integritet och leva i tvåsamhet eller åtminstone bland människor. Själv vill han leva i kompromisslös ensamhet, och en annan poäng är att han med sin unga idealism och sina läsefrukter inte är lämplig som pelarhelgon. En tredje poäng är att han drivs av ett fadersuppror och att han väljer fel lösning på den saken. Filmen är rik på bra skådespelare, väl valda rocksånger med Eddie Vedder, Gustavo Santaolalla och Kaki King och smått lysande foto av Éric Gautier. Men det är Penns urstyva grepp om enskildheterna och helheten, själva uppsjön av fint levandegjorda människor, miljöer och situationer, som gör att man sitter helfängslad inför Into the Wild.