Arbetarskildring med famljemelodram
Film: BRÖD OCH ROSORBio Harlekinen
Foto:
"Bröd och rosor" är en starkt känd men alltför enkelt tänkt arbetarskildring, med inslag av familjemelodram, i bilder som är verklighetsnära på rätt, levande sätt. Debutanten Pilar Padilla gör ett ganska starkt porträtt av en naiv och klipsk flicka som möter hopp, förtryck, svek och kamratskap bland familj, landsmän och arbetsgivare på Kaliforniens antifackliga arbetsmarknad. Bildberättandet är noga anpassat för att ur en nyanländ, insmugglad, okunnig och fattig människas perspektiv skildra USA som makt- och klassamhälle. I personregin och den, som alltid, moraliskt, ideologiskt och konstnärligt samstämda bilderna märker man Ken Loachs drivna och konsekventa hand, men sanningen är ändå att "Bröd och rosor" är hans minst angelägna film på många år.
Berättelsen, nykomlingens desillusion, vänskap och antydda romans med en ombudsman, är för schablonerad och enkel för att fängsla med levande dramatik. Överraskande nog har Loach valt det trots sin rika kunskap i att skildra arbetande människor utan förgrovningar. Ett syskondrama med svekmotiv får på tok för lite utrymme.
Politiserande och naturalistiska inslag om arbetsvillkor och liknande tillåts välla tills Loachs vilja att berätta omorättfärdigheter i verkligheten blir obekvämt tydlig. Det har han gjort bättre förr. Berättelsen tappar greppet om åskådaren helt enkelt. Fast visst sitter man kvar för fotots skull; verkighetsnär utan gråtristess.
Det finns ett och annat kreativt i filmen, som presentationen av ombudsmannen som narrfigur i gammal oppositionell tradition. Men som helhet är "Bröd och rosor" ingen bra kulturprodukt (rosor är arbetarrörelsens bild för det egna kulturbehovet) och en film som Loach aldrig borde ha gjort. Jämförelsen är delvis orättvis, men brdvid exempelvis "Rosetta" framstår Loachs film som en, som gjort mönster och manér av en övertygelse.
Så jobbar vi med nyheter