Arbetarnas gemenskap i centrum
Foto:
Maria är en sextioårig kemist och sektionschef på ett läkemedelsföretag och därmed representant för både kvinnoemancipation och modernt yrkesliv. Hennes liv förpestas av en manlig chef med manliga favoriter, som organiserar sönder hennes arbetsgrupp. Över en frysdisk möter hon taxichauffören Sture, kallad Göteborgs-Spanjoren. Vid deras möte förenas också släkter och vänkretsar och ett stort persongalleri växer fram, som tecknar arbetslivshistoria och göteborgshistoria. Evas far var plåtslagarlärling, finmekaniker och kolbärare, modern Magda fabriksarbeterska och städerska. Sture har en tid fuskat som snickare åt svenskar med fritidshus på Costa Blanca, ett "modernt" yrke som numera också finns i Thailand. Fadern var bl a reparatör på Carnegie Porterbruk, avskedad efter facklig kamp, arbetare på Gamlestaden, SKF och banarbetare på SJ. I ungdomen var han boxare men också medlem i flera sångkörer och övertygad kommunist hela livet.
Dessa arbetare som träder fram ur sidorna med sina strävsamma liv under "Hungeskjölds" regering är alla kulturellt aktiva på olika sätt. Sture själv ingår i ett gäng jazzdiggare med starka personligheter som vet allt om Charlie Parker, Gerry Mulligan, stålstift eller kaktusstift för stenkakorna, Lionel Hampton, sordinerade trumpeter, "Round about Midnight", Art Tatums "Misty". Men Sture vore inte göteborgare om han inte också seglat. Maria seglade i barndomen både J10 och J18, olika stora långedragsjullar. Frams och Vikingens segelsällskap var främst för arbetare. Man var delägare i större båtar, agerade "skrapkalle" på vårarna och fick som tack följa med på seglatser. Under de senare krigsåren blir seglatser till Tjörns bönder viktiga för att dryga ut kosten med potatis och annat. Fiskafänget vid dessa resor var livsnödvändigt. Inne i Göteborg var matköer, hungerdemonstrationer och bröduppror. Bröd fick bakas av ärtor, i bästa fall med stekflott på. Man drack kaffe av maskrosrötter. Göteborgs arbetare följde med intresse nyheterna från Ryssland, men Marias föräldrar blev tidigt medvetna om både fruktansvärd byråkrati och Stalins skräckvälde. Deras slutsats blev att stödja socialdemokraterna.
När vi närmar oss slutscenen sitter Maria och Sture på en slänt vid Drömmarnas kaj och minns jazzvännen Globetrötters berättelse om en resa till estniska Dagö - hur fattigt, färglöst och tomt det var i byn men hur man gjort en nattlig raid med tulpanlökar som planterats i torgrondellen för att förvåna och glädja invånarna. Denna episod är typisk för stämningen i hela boken: i centrum står arbetarnas gemenskap under svåra hungerår, värmen i den gemenskapen och inte så få upptåg för att glädja andra i trångmål. En bok om den tidiga arbetarrörelsens gemenskap, silad genom två "moderna" yrkesmänniskors minnen, med Göteborgs hamn förr och nu som fond.
Så jobbar vi med nyheter