Är det nåt som bara händer? Om den allt sämre televisionen
Leif Furhammar. Sex, såpor och svenska krusbär. Television i konkurrens. Ekerlids. Det här är berättelsen om vad som hänt med svensk TV sedan monopolet upphört och reklamen kommit att finansiera allt fler program. 1987 startade Jan Stenbeck TV3, den första svenska reklamkanalen. Där kom Robert Aschberg som rökte, svor och mobbade sina gäster och blev kanalens galjonsfigur. Med Jan Stenbecks omätliga penningtillgångar och omättliga lust att härja runt i mediavärlden blev TV3 den tarvliga skräptelevisionens kanal.
Hjördis Petersson och Hasse Alfredson hos Lennart Hyland - klart bevis för att åtminstone Hylands Hörna var bättre förr! Foto: Pressens Bild
Foto:
En ny bok
Vi fick TV4 och kanal 5, den senare med parollen "Inget elände - bara underhållning". Underhållning är ett begrepp med stor spännvidd. Vi som endast haft de båda publicservicekanalerna plus TV4 har bara sett en liten del av det som Furhammar kallar förnedringstelevision.
Vi har sett Expedition: Robinson, som byggde på lömskhet, hat och mobbning. Vi har kunnat se Idol-programmen där pennalism ingick eftersom man avsiktligt tog med några riktigt usla deltagare som kunde få skämma ut sig och skändas av juryn. Fångarna på fortet och Paradise Hotel har varit andra utslagningsprogram i våra kanaler.
Men det är mycket vi sluppit. Lusten att se andra lida nederlag tycks ha överskridit alla gränser. Här får jag veta att folk lockats äta daggmask, koögon och sperma inför kamerorna. Privatlivet har visats upp i Big Brother och gråtandet har blivit en attraktion i Förlåt mig!
Barn tycks mest titta på vuxenprogram. Fångarna på fortet har varit populäraste programmet hos 3-11-åringar.
TV-dramatik har SVT inte längre råd med. I reklamkanalerna passar den inte eftersom den inte ger annonspengar. Teatern har förvandlats till såpopera. Leif Furhammar förklarar varför.
En pjäs har början, mitt och slut. En såpopera saknar förutsett slut, den ska kunna pågå hur länge som helst. Fler berättarlinjer löper samtidigt och fler upphovsmän skriver manus. Det gäller att hålla publiken kvar åt annonsörerna. Även SVT hänger med. Rederiet gick under tio år i 318 avsnitt.
Här ställs nya krav på skådespelarna. De är vana att forma en rollfigur med tanke på det slut de redan känner till. I såpan vet de inte om de ska spela fram en blivande skurk, hjälte eller kanske ett offer.
Dokumentären gör sig bra i TV. Naturfilmer är populära. Men vi har också fått dokumentärer av annat slag. Till de oförglömliga hör Se döden! Från 1991, där Lasse Westman med stor ömhet bröt mot alla tidigare regler för insyn och integritet genom att med kameran följa de sista åren av sin mammas liv fram till dödsögonblicket.
Andra filmare berättade i Kabinett Sergel om damerna som jobbar på en offentlig toalett. Det nya landet hette filmen om två svartskallar på rymmen genom resterna av det svenska folkhemmet. Kanske närmast en låtsasdokumentär. Och en sån var definitivt den roliga Torsk på Tallinn 1999.
Det är länge sedan Lennart Hyland kunde samla hela svenska folket kring gemensamma upplevelser i den enda TV-kanalen. Sen dess har TV fått större och även destruktiva effekter på svenska sedvänjor och levnadssätt, säger Furhammar.
Politikerna försöker bli myspersonligheter. Grälet fick offentlig status med Carl Lidboms och Anders Björks trams-och-vethut-dialog i konstitutionsutskottet. Krigsrapporterna har blivit blodigare med lik och lemlästning. Det är trivialisering och amerikanisering.
Och kändisar. Furhammar kallar dem för den nya klassen. Kändisar leker för oss, tävlar i vårt ställe, erbjuder oss ett symboliskt umgänge med attraktiva personer. Som barns låtsaskamrater.
En kändis kan vara känd enbart för att vara känd. Kändisar får fina sittplatser i Allsång på Skansen och går förbi köerna på krogen.
Det finns tillfälliga dokusåpakändisar. Det finns förbrytare som blivit TV-kändisar som Clark Olofsson, Arne Treholt och Christer Pettersson.
Så finns det kändisar vi inte skulle vilja vara utan, personligheter som aldrig skulle ha nått oss utan televisionen. Maj Fant med sitt varsamma umgänge med gäster och publik. Herman Lindqvist med sin nästan grimbergska berättarentusiasm. Den kvicke och intelligente studiobegåvningen Kristian Luuk. Peter Harryson som ledare av improviserad happening och professionell konsert i Så ska det låta.
När jag läser den här boken märker jag hur mycket jag själv låter mig styras av TV. Jag missade aldrig Snacka om nyheter. Jag missar aldrig det frispråkiga Parlamentet. Jag sitter gärna och glor på Släng dej i brunnen, där ståuppkomiker kör med "kondomhumor och knull och tutt i långa banor".
Samhällskritik finns i Sverker Olofssons Plus och fanns i Ronny Erikssons Bondånger men har blivit alltmer uddlös. Leif Furhammar ser hur vänsterradikalismen har tonats ner och nyliberalismen vunnit mark i TV men han undersöker inte hur det gått till.
"Farmen skildrar välfärdsstatens undergång", citerar han ur SvD 29/10 2004. Frågan är hur mycket avregleringen och reklamiseringen av TV bidragit till denna undergång och hur avsiktligt den utvecklingen drivits och av vilka - det skulle man gärna ha velat få veta lite mer om i den här annars så utförliga boken.
Så jobbar vi med nyheter