Apropå att mörkret faller
Brittmarie Engdahl
Foto:
Kompisen och jag har väl någon, om än diffus, tanke om att bli hjältar. Om den där ruggiga typen dyker upp är vi starka, ska slå till och sätta oss på honom. Två bastanta block. Så ringa 112 och fasan är över.
Sen ska vi komma i tidningen och kanske få prata i radion om hur det var.
Nä usch.
Regnet fortsatte, mörkret tätnade. I den stora rikstidningen talade finspångs-ungdomar om sin oro, alla föräldrar kommer och hämtar i natten, alla gör sällskap hem.
Killarna skrävlar: ´akta er om vi får tag på honom före polisen ...´
Det slaskiga, blöta och sura stämmer kanske med stämningen i orten.
Slängde mig över Onåd. Den är bra, sa hjälpsamma bibliotekarien. Eftersom jag fick famnen full och bara ville välja en, till att börja med. Onåd med den där hunden på omslaget har jag sett de senaste åren, boken kom ut -00. En hund på en sydafrikansk farm, en sån där stark, farlig. Texten finner jag fylld av action, lätt att föreställa sig det allegoriska, om förtryck och beroende, den förtryckta som både offer och bödel, det våldtagna Sydafrika, kolonialismen, rollerna eller objektet växlar. Moralfrågor dyker upp, det sägs att Coetzee skriver om utanförskap så att man ´överrumplande´ dras in och känner igen - visst. Alltså, alla är utanför, också. Det där första planet, där allting händer, en lärare på universitetet gör sig omöjlig, han är också igenkännbar, kunnig, tråkig, rationell. På det planet är det svårt att släppa ifrån sig boken. Tankarna om etiska dilemman kommer sedan. Om ont och gott, om man kan göra så här, om samhällets gränser, om hur de stämmer med människans möjligheter att leva som människa.
Sådant tänker jag på innan jag somnar. Och det känns bra. Dessutom är språket så rakt och rent, det flyter utan att man hakar upp sig - det är sannerligen inte alltid. Efter min upplevelse av en halv Coetzeebok kan jag säga läs honom. Fast han lär växla starkt i stil och form. En dag ska jag läsa hela listan med ´namn det talas om´ innan herr Engdahl (fast den dagen är det väl någon annan) kommer ut och säger vem som är bäst i världen just då.
Det är lästid. Det är tid att kura, jämnt när man ska köpa stearinljus ska alla andra göra det också, det ser man i affärerna. Man får inte komma på saker själv. Graderna kryper neråt och man kommer på att det vore så kul med en ny sak, en tröja eller en sko kanske och då har redan affärerna kommit på att man ska vilja det och vräker ut pappersmängder med tryckta tröjor och skor. Och dyrbara jackor som man kan ha när man ska åka till berget Everest. Och även om man just inte har tänkt sig det så är det ju lite kul att gå om kring och se ut som om det ändå vore möjligt att just jag ska kunna göra det, jag är minsann någon som kan bege sig ut på strapatser och därför kan jag ha på mig polarjackor och supervandrarkängor och en massa fickor till rep och hakar och sånt som kan tänkas går åt. Även om jag bara går eller cyklar mellan hemma och jobbet. Men än är vi bara i den tiden när en del fortfarande har sandaler utan sockor och andra redan har hakat på hela vinterutrustningen.
Snart faller mörkret mer.
Så jobbar vi med nyheter