Aprilmåndag

- Om du tar bort den där lappen på dörren så kan du få en massa reklam! föreslog barnbarnet som ett hett tips. Då kan man få en massa saker, sa hon.
- Ja, men jag vill inte ha en massa saker, jag klarar mig med det jag har.
Då förstod inte hon. Finns det en sån gräns? Saker, menar hon, kan man väl ha hur många som helst?
Nä, det är en generationsskillnad. Sakletarperioden har åtminstone jag kommit förbi.
Å andra sidan. Samma barnbarn sa att man måste undersöka allting. Saker alltså. De ska släpas hem, gärna av farmodern, stoppas i glas med vatten och märkas med etiketter. Misstänker att situationen är hämtad från Bolibompa eller nån sagobok. Men jag kånkar. Hon hittar.
Av mig krävs lite kunskaper så jag säger att man kan förändra vattnet genom att salta det kraftigt och då händer det nya saker och så vann jag därmed prinsessans beundran på ett enkelt sätt.
Hon vann emellertid på poäng eftersom hon då kom på att det är mycket i ett hem som kan förändras och därefter undersökas och inte kan en prisessa städa efter sig... Det får man ju förstå.
Vi försöker förstå varann.

Och du som varit i Spanien säger folk.
Erkänns. Men vad förväntas? Snart sagt alla människor har väl varit i Spanien, ofta dessutom. Ska man berätta? Jo tack, alla var vänliga och det var lite småkallt faktiskt och sen kom det lite sol och så åt vi tapas och så gick vi runt och glodde och snart ser man att ingen lyssnar längre.
Vilket var meningen.
Om något så himla intressant hände som dom verkligen är intresserade av att få veta, då skulle man ju knappast berätta det, eller? Å andra sidan kanske man överdriver sin betydelse, så är det nog.
Om Spanien kan jag annars berätta att min senast besökta stad, Valencia, kändes mer spansk än Barcelona som plötsligt är sprickfull av turister och förresten är ännu mer noga med att kalla sig Katalonien och har strukit över ordet Espana på klotterväggar så man ska förstå att kamp pågår. Men, det dom har det har dom där som han sa om Lissabon och det trevliga med att resa är att man är ledig och inte har så mycket måsten. Då blir dagarna långa, man hinner mycket och tiden känns som en lyxig gåva. Särskilt som middagarna inte börjar förrän väldigt väldigt sent.
Den där förändringen i tid är ganska svår att förstå.
Tid - med mer tid skulle man kunna gå fler kurser, hälsa på fler, städa mer, laga mer goa rätter, jobba mer. Alltså blir det inte någon skillnad.
I Spanien är dom säkert likadana. Folk jobbar som förgiftade, det syns ju. Men vi kommer med semesterblick. Jag kan gå och drälla och må bra av det och tala om manana, men det gäller inte alla som jobbar omkring mig.
Den där pausen de har på eftermiddagen får tas igen ordentligt med sena jobbkvällar. Det ser mest ut som turister i den oändligt långa kön till museet som visar den gamla kinesiska terrakottaarmén på ett av de nya fantastiska museerna. Märkvärdigt nog är det gratis entré. Allt som behövs är tid, mycket mycket tid. Det är bristen på det som gör att man hamnar på El Cortes Ingles istället, storvaruhuset i många upplagor. Vilket ger en dåligt samvete så att man åtminstone köper nåt konstigt för att känna att tiden inte varit helt bortkastad.
Nu vill jag helst sitta - likt indianen - och invänta själen tills den återtagit sin vanliga oformliga form.