Ännu ser Teleman åt vänster
Stefan Teleman Synad Länsmuseet Retrospektiv
"En samlande och enande gestalt", målning 1975.
Foto:
Så kunde han måla, olja, akvarell, han kunde göra grafik som var vass och där någonstans handlade en längre svit om arbetshandskar som berättade om slit och i sitt sammanhang om utslit - samtidigt som de var vackra som utslagna blommor, om man så ville.
Vi ser ett barn av 60-talets konstakademi. Tillsammans med kursaren Christer Themptander gjordes satir och projekt, med sin konst gapade och skrek dom. Inte bara om konst utan om hela kulturpolitiken som borde förändras.
Efter mer än 20 år i Norrköping har vi fått se ganska många utställningar, på Arbetets museum, på försvunna och ännu kvarvarande gallerier, en hel vägg på Konstmuseet, ett tillfälligt verk, väldiga textilier i Louis De Geer, en hel del offentlig utsmyckning, inte minst på skolor. Objekt av olika slag, de stora holkarna i Folkparken, minns ni de bäddade turistsängarna i Mönstring på Konstmuseet, till det nyaste hör Kuddar. Han har sitt eget Guernica, barnen som offer i den kurdiska staden Halabja.
Vissa jippoaktiga upptåg på stan, han vill visa att konsten finns med, mitt i, hör! Så har han alltid varit en röst man alltid kunde räkna med när kulturen har varit uppe till debatt.
Inte för att all denna imperfekt betyder att Stefan Teleman har lagt av. Nog jobbar han vidare i sin ateljé på Plankgatan, men den här utställningen visar både hans och den radikala konstens historia under de senaste 40 åren.
Länsmuseet i Linköping har tagit tag i det här konstnärskapet och visar allt, Westmanhallen, den största, ljusa, luftiga hallen, visar "hela Teleman". Dessutom kommer en bok ut med samma titel, Stefan Teleman Synad. Förlaget Futurum, redaktör Bo Borg.
En "retro" ger naturligtvis känsla av ett "efteråt" som förstärks av den här som också är en bilderbok. Alla som känt eller arbetat med eller på något sätt umgåtts med Telemans konst har skrivit sina kapitel. Det är ganska mycket av hyllningar och tacktal, men också tvekan inför vissa verk, saker man inte har förstått eller bilder man saknar. Men också minnen, gemensamma kampsituationer, det var ju då när allting var i rörelse.
Redaktören, ex-hustrun, museifolk, vänner - ändå inte så dåligt att få sin bild tecknad i livstiden så man kan ta del själv.
Och här kommer mer. Utställningen är så vackert gjord, rummet säkert maximalt utnyttjat. Vi leds in på rampen med teckningar, bokillustrationer, omslagsbilder från folket i Bild, Motionären med alla sina lösa delar som man får sätta snurr på. Så de där mjuka akvarellerna som berättar om den romantiska sidan av konstnären, naturen som vän och vänlig, känsliga porträtt, skarpa självporträtt.
Så kommer den elaka bilden av kung Carl Gustav, han häcklar politiska ledare och han hyllar Marx. Han hänger röda fanor mellan sina mönsterschabloner. De rytmiska mönstren som kommer igen och är så perfekta när man ska hålla samman ett livs konstarbete, som här. Så snyggt det blir, fräscht, spännande.
Och så gör han ett altare.
Åldrande händer håller varandra, här är eld på skärm och i en triptyk med tryck, flammor och hetta, passioner, mjukt och skarpt. Vid sidan några av de där enorma och enormt sköna tallrikarna - också där finns ju drag av den religion som är ofrånkomlig och engagerar honom.
<span class=Rub1>Sagt</span>
(Om Marx-teckningen)
"Marx... som en Kristus bland de som nu kallas hemlösa... männen på kaféerna, inte fick de väl någonsin någon vidare glädje av Marx. Men det är en vacker bild, med ett egendomligt lugn i.
<B>Mats Arvidsson, kulturradion</B>
"Jag kan inte komma ifrån att det finns ett drag av Don Quijote över honom.
<B>Lillemor Sahlberg, ex-hustru</B>
(om akvarellen Två enar)
"ett förunderligt handlag med vattenfärg och penslar, en formkänsla för materialet och motivet som är helt mästerligt.
... den försätter mig i ett tillstånd av gåtfull upprymdhet för att inte säga befrielse.
<B>Per Gunnar Evander, författare</B>
"Han är en mönstergosse som gärna bryter sina mönster. Från lakansväv till pussbilder, från gripar till madonnor. Den omisskännliga Telemanska linjen går som en språvagn genom kända och okända mönsterbildningar.
<B>Bo Olls, kollega</B>
(om målningen Bolstervariationer (Kärleken)
"Med Stefan Telemans målning Kärleken har Norrköpings textilarbetare fått sin klassiska gestaltning.
<B>Bo Sylvan, f. museichef</B>
Så jobbar vi med nyheter