Ännu ett kliv in i Bergman
MAARET KOSKINEN & MATS ROHDINFanny och Alexander: Ur Ingmar Bergmans arkiv och hemliga gömmorWahlström & Widstrand
Foto:
Så här i efterhand är det väl inte hans mest fläckfria mästerverk, han har sagt ungefär så själv; men inte att förneka rikedomen, skickligheten och nöjesvärdet i alltihop, som nu två Bergmanexperter skriver om kunnigt, ivrigt och synpunktsrikt, med avancerat populärvetenskapligt ordval.
Stillbildsfotografen Arne Carlssons kompetens dokumenteras grundligt i de många inspelningsfotografierna. De kommer inte från filmremsan men är likväl representativa för filmens stil som Carlsson har förstått väl. De är omistliga i en bok om ett fotografiskt konstverk trots att hela filmen finns att se på DVD numera.
Koskinen citerar och kommenterar Bergmans arbetsanteckningar, manus och dagböcker så att vi får ett helporträtt av en driftig, ångestriden, inspirerad och givetvis djupt rutinerad kreativ människa. Som tydligen bara kan fungera om hans liv består av trygghet, ordning, vänner och stimulerande oro i rätt blandning.
Så där är det väl för flertalet skapande människor, men Bergman är lite unik eftersom han offentliggör så mycket av sig själv och berättar om intellektuella och konstnärer som är likadana. Som så många berättare använder han egna erfarenheter av liv och konst och ger dem många olika dräkter. Så långt kan man väl godta att författarna gärna bland annat använder den rätt gammaldags metoden att förklara filmen utifrån Bergmans stora inflytande över sina egna verk, hans personlighet, arv, miljö, psykiska dagsform och kroniska magsjukdom.
Och författarna har en massa bra jämförelsematerial och visar upplysande hur somt inte kom med i filmen. Den begriper man ändå men den hade blivit lite rikare om Bergman fått snits på några bitar till. Ändå vill man efterlysa en del givna förklaringar, exempelvis att biskopen blir begriplig om man vet att han heter Vergerus liksom andra känslokalla rationalister hos Bergman. Samma persontyp heter likadant och ska alltså förstås på samma sätt helt enkelt.
Vidare: att änkans bedragne man liknar en berömd hanrej i en fransk 1600-talspjäs behöver inte i och för sig illustreras med Bergmans egen uppsättning av pjäsen samtidigt som han skrev manuset. Den rolltypen har han naturligtvis lärt känna redan som teaterbiten gymnasist.
Rohdin beskriver grundligt flertalet viktiga motiv i filmens manus och bilder. Ibland lutar han sig mot auktoriteter inom psykologi och samhällsvetenskap, och deras åsikter om nazism, på ett sätt som minskar trovärdigheten i hans text. Det behövs inte för att vi ska begripa biskopen och hur livet är i hans gård (se ovan om vad Vergerusar tycker och tänker). Dessutom är han ibland överambitiös och tvivlar därför exempelvis på att biskopen avskyr sin faster.
Men det gör han, Bergman har bara slarvat lite med att markera att biskopen tycker så. Att mumien i antikbutiken genom okroppslig vilja sätter fastern i rörelse så att biskopen ska kunna brinna upp och straffas (dvs. god magisk tro slår snedvriden kristen tro) missar Rohdin också.
Den svärjande analhumoristen Bergman ägnas ett helt kapitel. Det är en bisak i filmen men tydligt i hela hans produktion, och här blir han begriplig som högkulturell konstnär med smak för barnsliga provokationer.
Han vill ha kontrasteffekt och peka finger åt sin uppväxtmiljö som han hatar och som gett honom material till ett livs konstnärskap.
Så jobbar vi med nyheter