Ännu en Norgehistoria
Det var kanske fel av mig att läsa denna bok strax efter jag hade läst Arvo Paasilinnas senaste verk. Båda två är roliga på ett absurt sätt men medan Paasilinna driver med den finska nationalkaraktären, driver den norska Loe med allt. Till och med recensenter får en föraktfull släng av sleven, men recensenter är ett hårdhudad släkte som tål det mesta.
Foto:
<span class=color style='color:#BF0220;'>En ny bok
ERLEND LOE
Volvo lastvagnar
Översättare: Lotta Eklund
Alfabeta
Skrivstilen är genomgående rolig men ibland får man samma känsla som när man artigt lyssnar till ett påtvingat samtal från en överförfriskad festdeltagare strax innan han ramlar av barstolen. Loe hoppar från ämne till ämne i ett och samma stycke så eett samtal om en vriden fot slutar med en analys om varför den manliga författaren till "Brideshead Revisited", Waugh, har Evelyn som förnamn. Som sagt, roligt men mycket ovanligt.
Berättelsen är surrealistisk i sin ironi. Änkan till en Volvolastvagnstekniker, 92-åriga Maj-Britt, har förbjudits av byråkraterna att äga ännu en undulat. Hon tröstar sig med hasch och reggae. Norrmannen Andreas Doppler, hans son Gregus och älgkalven Bongo hamnar hos Maj-Britt som introducerar Doppler i hallucinationens rike men misslyckas med sina hoppfulla förförelseförsök. Fast alla sympatiserande 92-åriga läsare som har passerat sina bäst-före-datum kan tröstar sig med att med erotiken lyckas hon bättre i Hultsfredsfestivalens drogdimmiga miljö.
Den företagsamma Maj-Britt har tjänat pengar till Hultsfredsbesöket genom att sälja älgsafaribiljetter till busslaster av nyfikna japanska turister med garanterad syn på älg, med hjälp av sina yngre gäster, Gregus och älgkalven Bongo.
Boven i hennes värld är godsägaren von Boring, scout och fågelälskare. Det visar sig att han inte egentligen är en elak bov, utan bara mycket, mycket egendomlig. Om man är rik har man råd att vara excentrisk utan bruk av kemikaliska hjälpmedel.
Karaktärsbeskrivningarna är genomgående av hög klass, det gör det lätt att forma sin egen personbild, fördelaktig eller inte, mest inte. Vad jag saknar är en mera kritiskt syn på drogmissbruk. Det antyds vara negativt men kunde göras med mera kraft, tycker en recensent som aldrig har provat narkotika och tänker vänta tilla jag år i samma ålder som Maj-Britt innan jag bestämmer mig.
Den raljerande jämförelsen mellan norskt och svenskt (och allt mitt i mellan som det tveksamma företaget "Findus") är hemskt roligt. Ibsen/Hamsun mot Strindberg/Lagerlöf ger två poäng var, men författarnamnet Erlend Loe ger Norge slutsegern.
En rolig tes är att kommunen har bestämt att när man dör går alla till samma moln i himlen, eftersom kommungränserna gäller även i himlen. Samma hatade släkting eller pamp som gjorde livet surt på jorden kan fortsätta med sina tilltag i himlen!
Summeringen är att det är en rolig bok om man har tålamod och överseende mot den nya skrivstilen. Man alternerar mellan förvånade skratt och sårad irritation men - och här kommer poängen - man tänker på boken långt efter att läsningen är slut.
Så jobbar vi med nyheter