Ännu en äkta och kul jul?
Brittmarie Engdahl
Foto:
Åtminstone 50 av årets veckor vet vi vad vi vill ha. Sill som lagts in på industri under betryggande hygieniska former och efter gamla väl utprövade recept.
Godis som ser ut som godis ska se ut och som likaledes har framställts av alldeles rena maskiner.
Och så vidare. Hela julbordet kan inhandlas på två kvart med lysande resultat. Hållbart, rent, fräscht och lagom spännande.
Men så kommer den där magiska tiden när allt ska göras så mycket jobbigare och så mycket sämre.
Folk som knappt vet hur en sillsvans ser ut handlar från tunnor och blandar friskt salt och socker i livsfarliga proportioner. Andra har packat fikon som legat i sprit i veckor och och nu tvingar de i folk "den egna och hemgjorda likören" som bara artigheten kan få en att ta emot. Artigheten gör att får ännu en flaska, i julklapp.
Knäcken då! Och kolan och tryffeln. Som man i vanliga fall kanske inte är någon större konsument av.
Men nu ska den vara hemgjord och välla fram i långa bruna banor. Barn ska alltid vara med och köken blir totalt nedsölade, fingrar brända, massan stelnar för tidigt, det mesta får hällas ut på plåten eller i slasken när man missar formarna som ändå bar trillar omkull. Chokladen som lämpligen späckats med russin, sitter överallt och blir lös och kladdig innan den stoppas i kylan där den brukar glömmas bort eftersom den ser ut som överblivna köttbullar.
Som pepparkakorna. Ju mindre barn desto bättre, ju krokigare former och av olika skäl mörkare kakor, desto charmigare.
Men annars är det inte så kul med alla sneda grytlappar, stickiga smörknivar eller hemvirkade toalettrulleskydd heller. För att inte tala om lustiga huvudbonader som stickats av någon som försöker lära sig konsten, utan framgång.
Med detta kan jag se att jag aldrig kommer att få några paket överhuvudtaget. Vi får se om jag fixar det. Otacksamheten lyser om mig och jag vet, det är tanken som räknas, men tänk då lite mindre på mig så blir jag mer tacksam.
Precis allt med julen handlar om att man vill ha det som förr, i en annan och lyckligare tid, en tid som man aldrig någonsin upplevt men så som den ser ut på kort och i särskilda julböcker.
Ett bevis för det är tomten. Han har ännu aldrig upptäckt att nuförtiden ringer man på en klocka vid dörren. När man har parkerat och lagt i några kronor i automaten.
Icke så tomten. Han kommer drullande, helt orationellt, till var och en. Han har bara några stackars timmar efter Kalle Anka på sig och borde ha en klar strategi för sitt handlande.
Inte då, när han äntligen kommit till adressen med de snälla barnen så knackar han på dörren. Och de snälla barnen som aldrig annars skulle uppfatta en knacking i allt stoj, de blir som bildstoder och vet omedelbart vad det är fråga om.
Det är orättvist. Ring på och lägg paketen utanför dörren eller ännu hellre, låt oss hämta dom hos de undersysselsatta på kassaservice. En liten aning mer praktiskt eller hur?
Så jobbar vi med nyheter