n Vad är det som gör att livet blir som det blir? Den frågan återkommer under genomläsningen av Annika Östbergs livsberättelse. För skulle hon ha rymt hemifrån, hamnat i dåligt sällskap och börjat knarka, om hennes mamma inte hade lämnat Sverige, för att gifta sig med en välbeställd amerikansk man?
När Annika Östberg beskriver barndomen i Sverige, så är det tryggheten man slås av, den stora och varma familjesammanhållningen. Allt detta förlorar 12-åriga Annika, när hennes mamma tar med henne till USA, för att leva familjeliv.
Annika passar inte in, kan inte språket och kan inte tackla styvpappan, som är en social klättrare och bara bryr sig om fasaden. Hon känner inte heller igen sin mamma, som förändras i denna miljö.
Något år senare, börjar Annika Östbergs liv gå käpprakt åt helvete. 13 år gammal rymmer hon iväg till Kalifornien för att leva hippieliv.
De dåliga männen, drogerna, prostitutionen är återkommande i hennes liv. Ljuspunkten är sonen Svens födelse men Annika Östberg förmår inte riktigt att ta sig samman och bristen på hjälp hemifrån, från mamman och styvpappan är också hjärtskärande märkbar. Så hon fortsätter vidare in i undergången.
Ödesdiger blir hennes relation med Bob, som förser henne med heroin. I en uppgörelse skjuts en bekant till döds av Bob.
Frågan är varför Annika Östberg följer med i bilen, när Bob försöker undkomma polisen, efter mordet. Den frågan kan hon inte riktigt svara på mer än "att hon tänkte som en människa som levt hela sitt liv utanför lagen". Åren på gatan hade uppfostrat henne och hon handlade som en robot, anser hon själv.
Paret hamnar i en polisjakt som slutar med att Bob skjuter konstapel Helbush till döds. Bob tar sitt liv i fängelset, medan Annika Östberg döms till fängelse i minst 25 år.
Merparten av boken handlar om tiden, i amerikanskt fängelse, där Annika Östberg tillbringar sina kommande 28 år. Här beskriver hon ett vardagsliv, sina kärleksrelationer med flera kvinnor och hur hon återfaller i knarkmissbruk. Ögonblicksbilder i form av dagboksanteckningar varvas med tankegångar från nuet, som främst handlar om de val, som Annika Östberg har gjort och hur dessa val har blivit livsavgörande.
Språket är enkelt och hon skriver i jagform. Det är en händelserik bok, som inte riktigt griper tag, kanske för att det mesta i Annika Östbergs liv redan är så välkänt. Riktigt berörd blir man först när hon skriver om hur hon reagerar över beskedet att sonen dött i en bilolycka och när hon skildrar begravningen och sorgearbetet.