Invasionen är inget band.
Visst, de låter samspelt och trevligt och är fyra personer som står där uppe på Munkens trånga scen som ett band, men de agerar inte som en solid och samkörd enhet. Snarare är det fyra individer som gör sin egen grej. Lite som ett fotbollslag med individualister som prompt vägrar spela lagspel.
Den solklare bandledaren Dennis Lyxzén (som i sommar återförenas med gamla klassiska hardcoregänget Refused för några spelningar) är sitt vanliga energiska jag och hoppar, studsar och röjer för allt vad han är värd. Han är tillsammans med duktige trumslagaren André Sandström den som svettas mest den här aftonen och avslutar med ett akrobatiskt hopp från en förstärkare.
De är den totala motsatsen till Richard Österman, basisten som till följd av tillfälliga rokader i uppställningen fått ta på sig rollen som gitarrist, står ute på sin flank och ser fullständigt ointresserad ut. Som en trotsig skolunge som skulle vilja vara precis varsomhelst men inte just här. Det blir bara väldigt konstigt när han står bredvid Lyxzén som i en jämförelse är scenutlevelsen själv.
Musikaliskt är det däremot inte mycket att klaga på. Invasionen spelar sin poppiga punkrock med energi och uppehåller sig till största delen kring material från senaste skivan "Saker som jag sagt till natten". Skivan där bandledaren tog ett ganska tydligt steg mot att bli personligare och samtidigt bort från det politiska agiterande som han annars gjort sig känd för.
Till och med mellansnacket är förvånansvärt återhållsamt.
Visst lyckas Dennis Lyxzén klämma in några snabba kommentarer om en merchkille som ska kliva in i Big Brother-huset, klasshatet i Norrbotten och att det är helt sjukt att monarkin fortfarande existerar i det här landet, men mer än så är det inte. Han är rapp, men ändå återhållsam och är inte alls så där extremt engagerad som han brukar.
Karameller som "Demonerna", "Sanningsenligt", "Linjerna" och "En annan slags gud" sitter där de ska bland läskande pale ale och punkfrisyrer på Munken, men Invasionen håller det hela kort och koncist och kliver av utan extranummer.
Det lämnar, även om det musikaliskt låter riktigt bra, ett lite pliktskyldigt intryck.