Ångest och sorg
Rolf Lassgård som Kurt Wallander i Steget efter. Foto: Pressens Bild
Foto:
Filmstaden
Det börjar med trippelmord och en polis mystiska självmord och slutar med Kurt Wallander och hans kamrater djupt indragna i svartsjuka och hämnd.
Film
I modern spänningsfilms stil berättas om tidlösa mänskliga drivkrafter och skröpligheter, så durkdrivet, temperamentsfyllt och stilsäkert att man frestas tala om den kanske bästa Wallanderfilmen av alla. Åtminstone av de som visats på bio.
Prövas hårt
I Steget efter prövas Wallander hårt som privatperson, kriminalpolis och vän. Orsakerna ligger i privatsaker som varken han eller kollegorna haft en aning om. Följderna blir ett halvdussin dödsfall och blottade privatliv.
Social genans, livstragik, kidnappning, manodepressivitet, spionage och överlagt mord hopar sig.
Ruvande stämning av osäkerhet, ångest, förvirring och sorg uppstår. Trots ruggiga inslag i nutida thriller- och skräckfilmsstil kommer man inte ifrån att det är mänskliga psykologiska sanningar som kommer i förgrunden. Och är roten till allt ont.
Fast grepp
Birger Larsen, rutinerad dansk, regisserar med konsekvent fast grepp om bildberättelsen. Hans stiliserade realism är inspirerad, kanske lite väl mycket, av Seven. Av den fina förlagan har han lärt sig att använda ljusdunkel, mörker, regn, varierad färgmättnad och färgfilter för att skapa en atmosfär av hot, skräck och våld. Hans främsta egna stilmedel är att skapa snabbt skiftande rörelse i bilden genom att två bilder av de 24 som visas i sekunden är digitala kopior av närmast föregående bild. Bilderna blir ryckiga, instabila, i takt med hur fort eller långsamt saker rör sig.
Vi tycker oss se en värld där alla är oroliga, rastlösa, på språng hela tiden. Dessutom förekommer allmängods ur vår tids internationella raffelfilm: analys av bevakningsvideo och bilder dolda på CD, handkamera med infrarött filter och övergång mellan nu- och dåtid i samma bild.
Lättbegripligt
Det är lättbegripligt spännande, tänkvärt och mer konstfullt gjort än den oftast ytrealistiska svenska kriminalfilmen. Här är det människans dåliga inre sidor som visas mer än samhällets baksida. Bildstilen är dagens internationella, men tonen är fortfarande svensk (med danskt inslag).
Bo Widerberg gjorde samma sak i Mannen på taket, lärde sig hur man gör action utan tönt men förlorade aldrig det äktsvenska ur sikte. Man frestas att jämföra. Och att påpeka det pinsamma i att en dansk gör bättre thrillerfilm av en svensk roman än många svenska regissörer.
Så jobbar vi med nyheter