Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Andra sidan av staketet

HANS VON LUCK
Pansarchef under Rommel
Prisma
Översättare: Göran Andolf

Foto:

Kultur och Nöje2005-09-06 06:00
Tiden går. Människor dör. En efter en faller bort de veteranerna från andra världskriget. En del har lyckligtvis haft ca 60 års uppskjutning av det grymma ödet de hade fruktat mellan 1939 och 1945. Av denna anledning är det historiskt värdefullt att så många - och de är rätt många - har skrivit ner sina personliga erfarenheter av kriget, innan det är för sent.
En av den absolut bästa samlingen minnesanteckningar i denna gren är Hans von Lucks bok. Som pansarchef var han med på nästan alla fronter: Polen, Frankrike, Ryssland, Nordafrika, Normandie, Alsace och slutligen Tyskland, där han tillfångatogs av ryssarna.
Vad gör boken så intressant är inte endast de krigsskildringar från de olika fronter, hur gripande de än är, utan den humanistiska syn med vilken den preussiska officeren von Luck iakttog sin omgivning. Den historiska bakgrunden till striderna har vi redan läst men detaljerade beskrivningar har ofta saknats.
Till exempel den franska hamnstaden Fécamp intogs genom en bluff och med lätta förluster. På kvällen höll von Luck en middag för sina officerare, stadens borgmästare, en frigiven tysk u-båtskapten från fransk fångenskap samt besättningen på ett nedskjutet RAF-bombplan. Sådana detaljer finns inte i de torra historieböckerna.
Hans tid som chef för Rommels pansarspaningsavdelning i Nordafrika ger en bild av en nästan ridderlig krigsföring. Tyskarna och engelsmän tog ofta direkt kontakt med varandra och ibland utformades en gentlemans agreement om hur och när stridsföring skulle ske. En gång när von Luck gick vilse i öknen och kom inte "hem" till lägret med detsamma frågades engelsmän direkt av tyskarna om de hade tillfångatagit pansarchefen.
Denna ridderlighet höll hela kriget ut. I Normandie returnerades sårade allierade till sina egna linjer för att få snabbare vård. Den enorma frustrationen som officerare kände i Normandie mot Hitlers felaktiga krigsföring beskrivas också i detalj.
Det blev motgång i det privata livet. von Luck fick aldrig tillåtelse att gifta sig med sin stora kärlek, Dagmar, eftersom hon var till en åttonde del av judisk börd. Han kunde inte heller rädda hennes far från döden i ett koncentrationsläget, hur han än försökte. Hans misslyckade försök att uppnå deras tidigare känslomässiga kontakt med Dagmar efter fem års fångenskap är en beskrivning av ett psykologiskt problem som många återkommande fångar upplevde.
Redogörelsen över hans fem år i rysk fångenskap är en av de intressantaste delarna i boken.
Den totala korruptionen inom det kommunistiska systemet är belyst på ett festligt sätt när hans verksamhet som "privat" byggmästare för fångvakterna beskrivs. På ett allvarligare plan kan man inte annat än känna medlidande för von Lucks vän, Afrikakorpsveteran som satt som krigsfånge i USA, blev frisläppt 1946, kom hem till Tyskland men gjorde misstaget att försöka besöka sin mor i Östtyskland. Som f.d. pansarofficer blev han återigen "krigsfånge" i Ryssland och hamnade i samma läge som von Luck.
Hans von Luck var en gentleman som råkade kämpa på fel sida. Att han senare blev god vän med så många av hans forna fiender är bevis nog av hans tolerans och sociala anpassningsförmåga. En utmärkt bok!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!