Alper och elefanter
DAVID ANTHONY DURHAMHannibal. Karthagos stolthetÖversättn: Joakim Sundström/Stefan LindgrenNorstedts
Foto:
En ny bok
Denna bok är en roman och inget historiskt verk. Det är emellertid uppenbart att mycket källforskning har ingått i författarens bearbetning av ämnet och själva berättelsen följer verkligheten i mångt och mycket. Man kan därför läsa boken med vetskapen att Hannibals liv och gärningar presenteras i detalj. Tyvärr finns det så mycket annat okontrollerbart material, framförallt påhittad dialog och fantasirika sexscener, som gör bokens längd, 555 sidor, till en pärs.
Men först tar vi godbitarna. Förmodligen vet alla att den kartagiske fältherren Hannibal tågade över Alperna och angrep romarna från en oväntad riktning. Dessutom hade han tagit sina krigstränade elefanter med sig som ett hemlig vapen. Slaget vid Cannae år 216 f. Kr. när han förintade en hel romersk armé, har blivit en klassiker i hela världens krigsakademier. Durhams beskrivning av Cannaeslaget är mästerlig och berättelserna om de andra bataljerna ligger inte långt efter. För en läsare som är intresserade av militärhistoria kan dessa delar räcka.
För en som är intresserad av intelligent dialog, är det värre ställt. Shake-speare gav Henry V ett kort, eggande tal till trupperna före slaget vid Agincourt, ett tal som har använts i krig och citeras än idag. Durham låter Hannibal hålla liknande tal, långa och ordrika, ibland verkar de längre än själva slaget till vilket de skulle uppegga soldaterna. Trupperna, märk väl, kom från flera olika nationer, där språkokunnigheten var större än vid ett EU-möte i Bryssel.
Sexuella beskrivningar - ett måste i alla böcker nuförtiden - är nästan uteslutande av oral natur. Man börjar undra om Durham har hört talas om missionärsställningen eller om han finner just den pervers. Penisbeskrivning, eller alla synonymer till det, är ett ständigt återkommande inslag i tröttsam sida efter sida. Jag misstänker skarpt att Durham aldrig hade någon leksak som barn. Eller kanske har hans skrivstil påverkats negativt av alla bilder av dinglande elefantsnablar i Hannibals strider.
En del passager är så obegripligt skrivna att man undra hur de har klarat redigering.
"... minnen som han inte hade någon användning för men som ändå envisades med att anfäkta honom. De trängde in i den centrala delen av hans medvetande, den del som är avskild från synen eller hörseln eller kroppens rörelser, den del som tar över en människa trots att han befinner sig i den fysiska världen".
Nåja. 555 sidor måste fyllas med ord och det gör Durham med besked.
En sak var ny och lärorik. Hela världen är imponerad av Hannibals skicklighet med sina fyrbenta "pansarfordon", elefanterna. En mindre känd detalj är vad som hände när elefanterna blev panikslagna eller förblindade. Då var de stackars djuren en större fara för sitt eget infanteri än till fienden, de dödade alla i sin väg.
Hannibal motarbetades av sina egna politiker och besegrades till slut av romarna. Han begick självmord i landsflykt 183 f. Kr. Han lever än i historian.
Så jobbar vi med nyheter