Almodóvar har efter flera toppfilmer gjort en uppenbart oinspirerad film. Den är främst avsedd att roa för stunden, även de främsta vill skapa bagateller av god klass ibland. Men filmen roar inte särskilt mycket, saknar alla tecken på regissörens förmåga och ambitionsnivå och är knappast angelägen ens för hans trogna beundrare. Här finns ett onödigt kallt drag, som kanske beror på en vilja att undvika sentimentalitet, men som till slut bara tynger den slätstrukna helheten.
Det handlar om passagerare på ett katastrofhotat flygplan. Inför en möjlig död tvingas de att se uppriktigt på sina liv, göra det rätta, möta sina hemligheter och ta sina straff. Det är den myglande bankdirektören, den otrogne skådespelaren, mördaren, den lyxprostituerade och andra.
Regissören vill som vanligt att vi ska ta deras livsöden och dödsångest på allvar, och samtidigt le åt hans lek med schablonfigurer ur enklare följetonger. Men den här gången fungerar det inte alls. Regissören gör inget intressant av typgalleriet. Manuset, som han själv skrivit, verkar han överskatta ganska grovt. Ett annat problem är att Almodóvar inte har kunnat förädla, eller göra något roande, avsiktligt överdrivet, av filmens förebild, 1970-talets katastroffilmer, som var självparodisk redan i original. Det som ska vara tragiskt blir i stället lättviktigt och omöjligt att skilja från det falska patoset i förebilden. Och den farsartade bilden av hur sex och droger befriar från neuroser är svaga upprepningar av den inspirerade fräckheten i Almodóvars 1980-talsfilmer.
Minst misslyckat är scenerna med kabinpersonalen, som öppet diskuterar sex och samlevnad och ägnar sig åt sprit och religiositet. En positiv kontrast till de problemfyllda passagerarna. Det hopfällbara altaret i bokmärkesstil, som står för flera religioner samtidigt, är ett litet guldkorn i filmen, liksom Javier Cámaras livliga, nyanserade porträtt av den skuldtyngde pursern som väntar på att hans partner, kaptenen, ska lämna sin familj. Almodóvar ger många närbilder åt Cámara, och det med rätta. Skådespelaren och hans roll verkar vara det enda i filmen som verkligen har stimulerat hans skaparförmåga.