Almodóvar berättar i sin nya film, som han gjort med sin vanliga starka inspiration och höga kvalitet, om en plastikkirurgs hämndlystnad och förvridna kärlek. Det är regissörens första skräckfilmsaktiga film, men trots det handlar den om identitet, kön, familjeförvecklingar och andra av regissörens favoritämnen. Och de mycket nedtonade skräckinslagen blandas med Almodóvars vanliga oväntade humor, stiliserade melodram och omkastade tidsföljd. Det är en av årets mest sevärda filmer, populärunderhållning när den är som mognast och mest genomarbetad.
Antonio Banderas, fårad och uppenbart medelålders, överraskar med att spela kirurgen i en hårt tuktad, avsiktligt inåtvänd och onyanserad stil. I sitt yrke vill hans reparera t.ex. brännskadades ansikten och därmed styrka deras identitetskänsla. Privat sörjer han sin fru och dotter. Bara långsamt avslöjas varför han gör som han gör. Då blandas melankolisk familjetragik med genmanipulation, missriktad forskningslusta, hämnd och annat som galna forskare brukar hålla på med i rysare.
Den andra huvudpersonen är ett kidnappat klädbutiksbiträde. I fångenskap finner han sinnesfrid i yoga, och en bok om konstnärinnan Louise Bourgeois´ konstverk i textil inspirerar honom till att bli en sorts konsthantverkare, främst som ett sätt att hantera sin situation. Den är filmens stora överraskning, som blandar grova övergrepp, befrielse och personlig utveckling, ända fram till ett av de mest lågmälda, trubbiga lyckliga slut som visats på film.
Men detta är knappast en skådespelarfilm. Mer än någonsin hos Almodóvar är det hans helhetssyn som dominerar, genom ett fast grepp om hur foto, rekvisita, kläder och musik på ett intressant sätt bygger upp alltihop. Här blandas det vardagliga med det hårdkomponerade. Bostäder, operationsrum och källare ser vanliga ut förutom en och annan stark färgaccent som bryter av. En galen halvbror i tigerkostym dyker upp som en illustration av vad filmen säger om förhållandet mellan människors yttre och inre. I återblicken visas samma händelse ur två personers synvinklar; det gäller att hänga med i var handlingen befinner sig i tid och rum då.
Almodovar blandar förlagor och mönster friskare än någonsin, närmast i Tarantinos stil. Grundsituationen liknar den klassiska franska skräckfilmen De bestialiska (1959) och något även Hitchcocks Studie i brott (1958). Hitchcocks stil vilar över bildberättandet och en del annat. Banderas minimalistiska spel liknar Alain Delon i kriminaldramat Den röda cirkeln (1970), och kirurgen har drag av 1930-talsfilmernas doktor Frankenstein. Kidnappningen kommer från en okänd fransk thrillerroman. Musiken av Alberto Iglesias går i samma fria blandade stil, ett nyskapande alternativ till stereotyp skräckmusik.
