När regissören och manusförfattaren till "Stockholm Östra" på invigningen av filmfestivalen pratade om sin film talade de om inspirationskällor som klassikern "Brief Encounter" och "Falling In Love". Det är gedigna ambitioner men tyvärr faller "Stockholm Östra" långt bakom, och då är inte dem filmerna några otroliga mästerverk, utan välberättade komplexa historier.
Mikael Persbrandt spelar Johan som blir förövare i en olycka där ett barn dör. Barnets mor Anna och Johan träffas på perrongen på Stockholms Östra station. Johan vet vem Anna är då han sett henne på sjukhuset, men hon vet inte vem han är. Det ena leder till det andra och paret har påbörjat en affär.
För en kärleksfilm så är "Stockholm Östra" ganska känslosvag film. Som tittare har man inte något intresse av att paret ska få varandra. Andra element i filmen hade varit mer intressanta att utforska, men på grund av hur det är hanterat så lämnas i alla fall jag oberörd. Ett nioårigt barn dör i filmens början och inte ens det berör så pass mycket som det borde.
Ett annat stort problem är den stundtals klyschiga dialogen i filmen. Det otrogna paret rabblar upp alla tidigare använda fraser som får ögon att himla. Karaktärerna saknar autenticitet och komplexitet eftersom de oftast pratar i utnötta uttryck. Hade den inte gjorts som en kärleksfilm hade man kunnat acceptera dessa element som uppvisning över hur människor rationaliserar sina misstag.
Även slutet är en besvikelse som inte fungerar emotionellt eftersom filmen i stort inte lyckas beröra samtidigt som den är förutsägbar. En film som generar så pass många "om det hade varit..." belyser tyvärr filmens otillräcklighet. Där hamnar "Stockholm Östra".