Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Allt mellan sinnlighet och bråddjup

De Geerhallen Norrköping
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Vasily Petrenko
Solist: Klara Ek, sopran
Musik av Mozart och Mahler

Kultur och Nöje2005-01-29 06:00
I torsdagens konsert i De Geerhallen tog man djärva skutt mellan lek och allvar, sinnlighet och bråddjup. Före paus fick vi höra idel Mozart. Först uvertyren till Cosi fan tutte som framfördes utan större åthävor, men korrekt och redigt på alla sätt och vis. Dirigenten Vasily Petrenko har kontroll på sina tankar och planer med musiken vilket märks i det färdiga resultatet. Det känns som ett gediget arbete men med det emotionella fortfarande i fräsch vigör.
Sopransolisten Klara Ek fortsatte sedan Amadeus-sjoket med två arior. I Vado, ma dove fick vi höra hennes vilsamma och behagliga stämma i jämna löpningar och vackra färgningar. Texten satt där den skulle dessutom. A questo seno deh vieni sjöngs med raka linjer, rent och fylligt med tydliga konturer.
Mer Mozart blev det med hans 32:a - knappast någon kioskvältarsymfoni, men okomplicerad och trivsam. Orkestern spelade med aningen tunn klang men tillräckligt galant för att kännas trovärdig.
En rejäl symfonisk kick blev det med Mahlers stora och mäktiga Symfoni nr 4. I fyra brett upplagda satser, den fjärde med sopransolist, tar vi oss igenom ett spektrum av musikaliska beståndsdelar. Första satsens inleddes aggresivt med blixtsnabba vändningar. Den expressiva andra satsen fick en tillspetsad tolkning som hjälpte musiken att kännas aktuell. Tredje satsen, ett ljuvligt adagio, spelades med mättade klanger farligt nära dikeskörning. Dock tippade det aldrig över. I den sista satsen visade solisten Klara Ek hur man kan deklamera klangskönt även på höjden. Här hade hon mer bett i rösten än vid Mozart-ariorna, ändå lyckades hon hålla sig kvar på nästan visartad skönsång, hela tiden med bibehållen värdighet i sången.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!