Idel ädel nordiska klanger spreds över De Geerhallens salong i torsdagskväll då giganterna Stenhammar och Sibelius letade sig ut till en förvånansvärt tunnsådd publik.
Sibelius 3:e symfoni är ett läckert stycke, en stor symfoni med en sorts kammarmusikalisk nerv inbyggd som dirigenten Stefan Solyom fått syn på och förmedlade. I inledningens täta, klusterliknande ackord trevade sig musiken fram efter att hitta en sorts jämvikt, en färgskala som skulle hålla måttet.
När orkestern landat i rätt temperering var det bara att kasta sig ut på djupet och det var just tyngd och botten som gjorde symfonin riktigt grundad i den första satsen. Över i andantinot fick det ömsint slingrande blåset föra in luft i systemet. Skön andning gav mättad men ej tyngande klang, utan mer som en strävan efter just balansen.
Sista satsen närmade sig orkestern från olika håll, både symfoniskt rejält men även med en touch av fritänkande och lösare konturer.
Pianisten Per Tengsttrand tog sig an Stenhammars pianokonsert nr 2 med en kristallklar skärpa och med ett stort spänningsfält i attityd.
Pianots blåtoner varvades med romantiska ackordsupplösningar som Tengstrand formulerade exakt och utan tjafs. Spelet var dramatiskt i uttrycket men finlemmat i det lilla.
Han mejslade fram teman med lätthet och i tätt umgänge med orkesterns uppruggade ryamatta av mulliga klanger. När tempot i musiken avstannar finns nerven ändå kvar i spelet, både över lång och kort tid. Snabba vändningar i musiken återspeglades hos orkester och solist och jag tror att det just var den dynamiska skärpan som gav ett glittrande perspektiv åt det som skulle kunna blivit trångt och tungt.
Inledningen med Grovens lilla uvertyr "Hjalarljod" spelades med ljus flöjtig klang och gav oss en rejäl översköljning med naturlyrik för att sätta oss på rätt spår- det nordiska- redan från början.
Nordiska Milstolpar
De Gerhallen, Norrköping
Norrköpings Symfoniorkester
Solist: Per Tengstrand
Solist: Stefan Solyom