Allt bara försvinner

Häromdagen ringde en kille och sa att han hittat min plånbok. Nähä, jag har inte tappat min, den ligger i väskan, sa jag självsäkert, men gick i alla fall och tittade efter.
Den låg INTE där.
På något konstigt sätt måste den glidit ur min ostängda handväska. Nåja, om det här bara var enda saken som försvunnit skulle jag inte säga så mycket.
Det började förra hösten. Vi skulle hem från Lanzarote och hade inhandlat några ömtåliga souvenirer (ja, ja, det var väl en å annan flaska). Viktigaste prylarna virades in i min favoritmorgonrock. Ett romantiskt ljusrosa fleeceplagg med luva som gjorde mig både lång, smal och varm. Inte så konstigt att jag gillade den, trots färgen.
Väl hemma från resan packade vi upp väskorna och allt var frid och fröjd. Det var först efter några dagar när det ringde på dörren och jag skulle ta på mig den där morgonrocken, som jag upptäckte det. Den var borta. Jag letade i garderoben, tvättstugan, under sängen, i barnens rum, om och om i resväskan och slutligen till och med i soptunnan.
Fast jag visste att jag packat ner den på Lanzarote så ringde jag ändå hotellet för att försäkra mig om att den inte låg kvar på rummet. Löjligt kan tyckas, men jag kände att jag var tvungen att kontrollera mitt minne. Men rocken var och är fortfarande försvunnen. Och inte nog med det. Det är en massa andra prylar som är spårlöst borta också. För att ta det senaste i ordningen, min bilnyckel som jag fäst en stor grön fisk i, just för att den inte ska kunna ramla ur fickan obemärkt. Har sökt igenom varenda vrå i huset och varenda ficka. Har även kollat polisens hittegodsavdelning. Där fanns massor av bilnycklar, men inte min förstås.

För någon månad sen åkte jag tåg till Göteborg. Med mig hade jag tröjan jag fått i present av några kompisar. En stickad blå designad sak. Men redan på tåget försökte den rymma från mig. Jag hittade den på golvet både en och två gånger. Till slut knölade jag ner den långt ner i väskan så den inte skulle kunna hoppa ut. Så tog jag taxi till hotellet och lite senare till en restaurang. Så långt VET jag att den var med. Men när vi gick från restaurangen var den borta. Fanns inte någonstans. Taxin, tänkte jag, där ligger den. Eftersom jag hade taxikvittot kvar ringde jag växeln som kollade upp det hela. Puts väck! Häromdagen gick jag igenom garderoben efter myströjan i svart lammull och blev nästan inte förvånad när den inte fanns där. Inte heller över att två, TVÅ stora lurviga cykelsadelskydd fått ben. Att strumpor och vantar plötsligt inte är par längre, det har jag accepterat, så ÄR det bara. Det tillhör livets mysterier. Men när saker jag verkligen behöver eller tycker om är som borttrollade, då blir jag lite orolig. Är det någon som snor mina grejer? Eller håller jag på att bli dement redan vid 40 års ålder? Eller hemska tanke, håller slarvigheten helt på att ta över mitt liv?!