Allsång på Skansen var enklare för 70 år sedan
Jag var tretton år och gick i Högalids folkskola på Söder i Stockholm. Sven Lilja var allsångsledare på Skansen. Han var också vår sånglärare. Han satt vid flygeln i vår jättestora aula och försökte få tjugo gossar att sluta busa och sjunga någotsånär rent. Kan ni inte försöka åtminstone, sa han bekymrat.
Jag hade vacker sångröst på den tiden. Vi bodde i barnrikehus uppe på Skinnarviksberget och pappa Gunnar ordnade barnteater och skrev pjäser och revyer där jag ofta fick nånting att sjunga.
1937 hade han gjort en politisk revy med udden mot Hitler och Mussolini. Den stoppades av värdinnan. Ingen politik för barnen! Så det fick bli en sagopjäs i stället. En natt i skogen. Hasse och jag skulle rädda prinsessan som satt fången i trollens berg. På väg ut i vildmarken skulle vi sjunga en vandringssång:
När solen lyser klart på himlen blå, fallera
vi på vandring över berg och backar gå, fallera
Den sången tog jag med till plugget. Sven Lilja blev förtjust och tog in den i sitt allsångshäfte. Det var en stor framgång för farsan som låtskrivare. Vi drog iväg upp på Skansen, mor och far och jag och lillbrorsan, för att höra några tusen människor sjunga: På vägarna ska höras vårat tramp tramp tramp, vårat klamp klamp klamp dagen lång, och när solen sen i väster sänker sej sej sej, hörs vårt hej hej hej och vår sång!
Det gick enklare till på den tiden. Sven Lilja stod ensam på en liten plattform, klädd i vit kostym, och ledde sången. Det fanns inga gästartister. Och inga sittplatser - publiken stod på planen kring Lilja och trängdes och sjöng.
Även innan det fanns teve var Allsång på Skansen ett uppmärksammat fenomen. Vandringssången började dyka upp i häften och sångböcker lite varstans under de närmaste åren. Den borde inbringa lite pengar som vi så väl behövde, men det blev det dåligt med. Ibland stod det inte ens vem som hade gjort låten.
I en sångbok från Diakonistyrelsens förlag satte Sigtunastiftelsens rektor Ingvar Sahlin sej själv som upphovsman till låten. Han vägrade diskutera saken. Förlagschefen gjorde sej oanträffbar. Som arbetare var Gunnar van att lita till facket när det strulade så han vände sej till Stim. Det tog ett par år för deras jurist att vinna målet. Om det blev några pengar vet jag inte.
Det blev det dock när Kakhuset i Norrköping tryckte Vandringssången i ett häfte. Ni minns väl att det var allsång där på den gamla goda tiden? Gunnar gladde sej och tyckte att han kunde få några kronor i honorar, men det tyckte inte Kakhuset. Så Stims jurist plockade ut 700 kronor i stället för den femtilapp som Gunnar hade begärt.
Nu börjar farsans Vandringssång försvinna ur föreningslivets sångböcker både här och i våra grannländer. Du kan hitta den i Folkrörelsernas sångbok som ges ut av de nyktras förlag Sober. Fast där kallas Gunnar för Gustav. Om han fick några pengar av Sober vet jag inte. Och jag kan inte fråga honom, han dog 1978.
Här lever han kvar genom en melodi som han skrev 1937 och som jag tagit med mej hit och förvandlat till Norrköpingsvalsen.
Sven Wernström
sven.wernstrom@comhem.se
Så jobbar vi med nyheter