Att lyssna på Allan Petterson nionde symfoni i en inspelning på dryga timmen, i en enda jättesats, kräver en viss förberedelse. Det är inte vilken CD som helst… Musiken som talar ur högtalarna inbjuder till en inre resa, startar i ångest och oro med fallande rörelser men kämpar sig fram till en förlåtande acceptans. Det myllrar av impulser och teman, man upptäcker nytt varje gång man lyssnar. Och stråksången gör sig fantasiskt även på skiva! För det vimlar också av vackra sångbara teman och melodier i Allan Petterssons nionde symfoni. Allt varsamt exponerat av Cristian Lindberg, som mejslar ut och lyfter fram.
Även om Allan Pettersson har sina fans runt om i världen så väntar han ännu på att bli upptäckt i sitt hemland, storhetstid på 60-talet, erkännande och statligt konstnärsstipendium på livstid till trots. SON och Christian Lindbergs projekt att spela in alla symfonierna ger än en gång Norrköping en placering på den musikaliska världskartan. Finland har sin Sibelius, Danmark har Nielsen, men också vi har en symfoniker av dignitet att glädjas över!
Trodde nog inte att jag så skulle tycka så mycket om om Pettersson på skiva, men efter att ha lyssnat ett par gånger så har jag ändrat uppfattning. Konsertframförande tillför en extra dimension men även inspelat fungerar bara man ser till att skapa de rätta förutsättningarna. Man kan inte göra annat och gå ut och in i musiken, Allan kräver hel och full uppmärksamhet. Av lyssnaren och av de musiker som ska gestalta hans verk. Tilltalet är direkt, hans eld är stor som August Strindbergs, han bråkar och larmar men för den som antar utmaningen väntar en fascinerande symfonisk värld. Årets julklapp i Norrköping? Ja, varför inte?