Allan - ett barfotabarn från Söderköping

De som varit längst på Folkbladet känner Allan Hall. Här var han sportchef en gång på tiden. Från 1964 var han sportchef på Corren tills han gick vid 60 års ålder.
? Jag ville spela golf och tennis och jaga innan jag dog. Men jag lever ju fortfarande...
Han är alltså 70 plus nu. Och kan berätta.
Just i Söderköping fanns i hans barndom en mycket nitisk syster Elsa. Det var hon som möjligen i någon omsorgstanke tog hand om barn hon ansåg hotade och skickade dom till ?ren luft? som skulle finnas i skogen i Hälsingland. Flera barn just från Vikbolandet.

Glömde kärleken
? Hon liksom de där flickorna på Mohed, hemmet i Hälsingland, de var väldigt duktiga på att se att vi var hela och rena och kunde äta snyggt och se till att vi skulle uppföra oss. Men ingen hade en tanke på att vi skulle behöva en kram. Att vi längtade efter någon värme.
Han skriver om resan där han hade med sig Nordisk Familjebok, band G. Där råkade också finnas Hälsingland för det stavades med e i den upplagan. Helsingland. Allan var vetgirig och läste i uppslagsboken så ofta han kom åt. Och lärde sig utantill.
På hemmet härskade Föreståndarinnan.
? Visst fick vi stryk, det var ändan upp på bordet och så bankades det. Eller fick man stryk av de större killarna. I skolan var det magistern - men han hade ett gott öga till den här östgöten som var så väldigt duktig på vissa saker.

Besök med knorr
Och Föreståndarinnan fick vara med om att Allan och Olles pappa kom på besök. Med fänriksstjärna på axeln. Hon - liksom läraren och de större pojkarna på hemmet - blev så imponerad att det ändrade tillvaron för pojkarna.
Inte visst hon att pappan hade lånat en stjärna för det där tillfället!
- Hon var hemsk, men jag vet att hon gifte sig vid 60 års ålder och blev människa hon också. Och så var det så att hon ordnade så att vi fick möbler och kläder till barnhemmet, det hade inte funnits där före hennes tid.
Det märks ingen bitterhet hos dagens Allan Hall.
Ändå, en sorglig period med evig längtan bort därifrån och hem.

Skyddsängeln
Men Allan hade tant Lilian. En ?vän varelse? en hjälp när det var som värst, en mild och fantastiskt förstående människa.
50 år efter den här vistelsen ordnar en av flickorna på barnhemmet en återträff. En av de där som inte var tillräckligt söt, en som aldrig blev vald när barnlösa par kom på besök för att välja någon flicka, alltid en flicka. Då alla barn fick ställa upp sig på rad.
Varken hon eller någon av de andra hade någonsin hört talas om någon tant Lilian.
? Hon var min skyddsängel, säger Allan allvarligt. Massor av barn har skyddsänglar idag också fast vi inte vet om det. De har namn och är alldeles verkliga. Jag ser precis för mig hur min såg ut. Hon fanns.
Allan Hall återkom alltså till sitt Söderköping, började så småningom på Aseas kontor på Drottninggatan i Norrköping, ringde på en annons om tidningsjobb i Flen, fick det för att han inte hade några löneanspråk. Han skulle sköta fastigheten, skriva, fotografera, dela ut tidningarna. Det gick.
? Jag hade sån tur där så det hände stora saker och på bara några månader hade jag haft åtta helsidor med i bildtidningen Se. Och bilder som blev efterfrågade. Så uppmuntrad av den framgången lyfte han luren för att ringa Östergötlands Folkblad men fick höra en röst i luren - det var från just den tidningen (numera Folkbladet) och sportchefen Sven Linnér som erbjöd honom jobb. Så blev det. Och så var han riksredaktör för StockholmsTidningen vid sidan av.

Sportvetare
Allan Hall har för mycket att berätta för en tidningssida. Han gifte sig vid 18, har en sambo sedan 60-talet, en kvinna han tackar varje morgon för att hon finns.
? Tack Kjellin för att jag får vakna med dig, säger han.
Han har barn och barnbarn. Om sportens värld vet han allt, SIS är hans lag, men ett avgörande skäl till att han flyttade till Norrköping var IFK. ?Dom var ju så bra på den tiden.?
Som alla i hans ålder kommer han inte förbi Gunder Hägg, han säger att det var en mycket originell person. Själv skulle Allan bli som han, slå alla rekord som fanns, därför rökte han heller aldrig.
? Jag skulle vara bäst, antagligen en väldig revanschlust från barndomen. Jag hatar verkligen att förlora. Fast jag fick mig en väldig läxa av den gamle vasaloppsvinnaren från Hälsingland, Olle Wiklund.
Med stor generositet lärde han den unge Allan hur man kunde kämpa i lag. Också det ett minne han bär med sig.
Den där återsamlingen som skedde efter 50 år på Mohed i Hälsingland blev kicken till boken. Här framträder tydligt tidens syn på barn och uppfostran.
? Jag hade förträngt det mesta från den här tiden. När jag började skriva kom det tillbaka. Klart att jag klarade mig hyfsat där, i skolan till exempel, det var ju ingen större konkurrens i Moheds klassrum, säger han och skrattar gott. Ändå gick det bra för många senare i livet.
Men det var den där längtan...

God läsning
I boken kan man läsa hur Allan oftast grät sig till sömns på barnhemmet. Men det står där som ett kallt faktum, det är inget ömkande. Det är istället en rak skildring av hur det kunde gå till i vårt gamla land och visst bjuds både goda skratt och igenkännande från andra skildringar om översitteri och maktmissbruk, företeelser som tyvärr inte dog ut med 40-talet. Allan kan berätta om saker som visar att barnhemstiden också innehöll några goda minnen. Det är en starkt rörande läsning.
Nästa bok finns också, nästan.
- Det är mest krönikor över allt möjligt, säger Allan. Jag har planeringen i huvet.

Information till våra läsare

Allan - ett barfotabarn från Söderköping