Bad Blood är ett utomordentligt öppningsnummer och Bastille levererar låten i välsmord form, men annars är öppningen lite trög.
Inte riktigt som det anstår ett så vitalt band som de unga britterna är. Kanske är det den grådassiga väderleken som gör att det tar ett tag innan sällskapet riktigt vaknar till liv. Kanske är det den tidiga speltiden som spökar.
Men när styrfarten väl övergår i marschfart några låtar in i setet, då börjar det glöda.
Det ligger ju nämligen till så med Bastille att i stort sett alla låtar är hits. Vad de än väljer att plocka fram finns en melodisk catchighet som smittar av sig.
Just därför kan det tyckas överflödigt att bandet ägnar tid åt covers som Of The Night (ett spexigt hopkok av Rhythm Of The Night med Corona och Rhythm Is A Dancer av Snap!) och TLC-pärlan No Scrubs. De har ju så mycket eget godis. Men covervalen fungerar dynamiskt i setet som igenkännande blinkningar till publiken.
De riktiga höjdpunkterna infinner sig dock i det egna materialet.
I Flaws ger sig frontmannen Dan Smith våghalsigt ut bland publiken, Things We Lost In The Fire har en melankolisk vibb och draget som uppstår i publiken under programförklaringen Pompeii är mäktigt.
Man kan anmärka på att gruppen borde kunna ta ut svängarna mer än att bara blanda in lite mullrande slagverk i några av låtarna, men det är förstås bekvämt att luta sig mot det paket av hits som man har.
Det räcker liksom gott så och med en så snygg stämma som Dan Smith besitter behövs egentligen inte så mycket mer.
Exakt i samma stund som Bastille genuint tackar för sig och kliver av scenen öppnar sig himlen, som annars varit lugn en stund, pånytt. Det är ganska talande. Som om det är den hittigt euforisk popmusiken som på egen hand hållit regnet på avstånd.
Nästa gång hoppas jag få uppleva den här musiken på klubb.