Alla gillar sitt jobb i skogen
Vem bryr sig om skogsarbetarna? Hur skrivs deras historia? Vad är de för ena? Henrik Teleman som driver Konsthallen i Virserum har ställt dessa och en massa andra frågor och gjort en utställning av det där som sägs i tystnaden, om hur det är mellan människor som är skogsjobbare. Han sökte några gemensamma nämnare och har kanske snarare gjort en etnologisk insats än något man förväntar sig av en konstnär.
Juhani Kakkinen i foto av Mattias Alm.
Foto:
På Arbetets museum visas utställningen som egentligen inte är så väldigt mycket att se. Man ska gå dit för att lyssna.
Och det är en upplevelse.
60 personer träder fram på filmduken, i fem olika rum. De sitter där i sin hemmiljö, stilla, och de berättar. Om det de tycker är viktigt, om sina liv.
Kvinnorna, de är bara fyra stycken, de berättar om sina män och sina barn. Att få en manlig skogsarbetare att berätta om sin fru eller sitt förhållande, det visade sig mycket svårt.
Henrik Teleman har lyssnat och noterat. Han talar med förtjusning om hur en någon i samtalet kan cirkla kring ett spänt förhållande till sin far. Eller hur man kan uttrycka sin ensamhet. De där lakoniska kommentarerna som dånar av innehåll.
Vi lyssnandet lägger vi först märke till all tyst kunskap som finns hos yrkesmänniskorna.
Alla sorters virke, man talar om hur trädet var sprött, hur rotvältan betedde sig, om frötallar och olika sätt att avverka. Hur skadorna inträffat - och de är många. Maskinerna och om hästar. Språket är kärvt och konkret. Hos alla.
Skogsmänniskors liv är skogen. Många är födda med den, här finns deras släktrötter. För många finns trösten här, att sitta på en stubbe kan man göra med sin ilska, sin sorg, sin smärta och sin lycka.
- Man känner sig ju så ensam på slätten.
Telemans perspektiv är underifrån, han låter människorna tala och har sedan klippt intervjuerna från två till 22 minuter. "En del har ju inte gått att intervjua, säger han. De är för ovana vid att prata om sig själva".
Hela projektet är del av ett större som handlar om hembygden. I den bok som är ett resultat av arbetet, kan man läsa hur det i första hand handlar om band mellan människor, inte om skogen och skogsmaskinerna.
- De här människorna lever av ett växande, där finns utkomsten och om de slarvar med skötseln så blir det deras barn som får lida.
En skillnad mellan skogsfolk och andra arbetare är att de i skogen gillar sitt jobb. Alla. Här talas inte om "trist jobb, men bra kompisar och för pengarna" som många andra gör. I skogen finns livet, här kan man ha kontakt med sin gård och sin familj, här finns en frihet, fortfarande.
Många jobbar i skogen fem eller sex dagar och så är de ute och jagar den sjunde.
Trä är fortfarande Sveriges största exportvara. Inte IT, inte musik, det är trä.
Samtalen hyllar skogen, men alla hyllar inte den tekniska utvecklingen, gillar inte förändringen.
Maskinerna skiljer människor, kostnader jagas, skogen gallras inte, den slaktas. Men det här handlar ju mest om hur människorna är.
Utställningen har en inramning av doftande trä-stammar, bilder på människro som ur familjealbumen, några lätt miljöskapande objekt, en faktafilm.
Men mest handlar det om människor som beskriver sin kärlek och vet vad de talar om.
Så jobbar vi med nyheter