Alla föll för Peter Jöback

Men (och nu tar vi det negativa först, det blir nämligen inte mycket av den varan senare) Jöbacks enda svaghet finns i låtmaterialet. Ser man förbi hans övertygande sångprestation och det faktum att det sju man starka bandet är läskigt begåvat, upptäcker man en låtskatt som kanske inte är direkt dålig, men som knappast kan anses vara särskilt upphetsande heller. Sångaren gör helt rätt som låter sin bakgrund som framgångsrik musikalstjärna färga av sig på den egna solokarriären istället för att luta mot pop. Alla har väl förhoppningsvis lyckats glömma det anskrämliga försöket att bli en popsångare som Jöback gjorde i början av 2000-talet? Hans röst är anpassad för musikalen, men låtmaterialet är också därefter. Precis som i en musikal fungerar styckena som en enhet som sakta driver framåt, snarare än som enskilt övertygande melodier. Här ska publiken övertygas av Jöbacks scencharm och framförande och det gör vi också. Störst uppskattning möter ändå balladpärlan "Hallelujah" (kanske den enda osunt övertolkade melodi som är som sämst i sin originalversion, av Leonard Cohen från 1984) som i Jöbacks tappning döpts till "Decembernatt" och framförs med sådan inlevelse att jag slår vad om att tårarna droppar lite här och var i salongen. "Stockholm i natt" och "Han är med mig nu" (som ursprungligen spelades in som en duett med flerfaldigt Grammis-belönade Annika Norlin) från senaste skivan "Människor som du och jag" applåderas också lite extra. Stämningen är på topp och bandet elektriskt. Inte minst Jöbacks vapendragare Niclas Frisk som ser ut som om han vill vara Slash (före detta gitarrist i Guns n? Roses) och har ett rörelsemönster som en pensionerad skogshuggare från tiden när filmerna var svartvita, men som framförallt bjuder på synnerligen välanpassat gitarrspel. Dessutom är det spets på mellansnacket. Jag tar förgivet att vartenda ord är repat till perfektion, men med spotlighten på sig får Jöback allt att låta spontant och uppriktigt. Han har valt att fokusera på personlig utveckling och berättar med så väl djupt allvar som klädsam självironi om viktiga episoder ur sitt liv. Han har nära till skrattet och får gång på gång den ansamlade publiken att brista ut i gapskratt. Inte minst när han hotar med att dela ut en blockflöjt till var och en i salongen och avslutar med ("en nyskriven skolavslutningslåt") "Juni, juli, augusti". En subtil afton avslutas således med hopp om framtiden.

Information till våra läsare

Alla föll för Peter Jöback

Det är lätt att tycka om Peter Jöback. Det är enkelt att falla som en fura för den välkomnande karisman, för det strålande proffsleendet och det vana scenmanéret. För att inte tala om hans vackra sångröst.