Alla dessa damer i sina svarta kostymer
Brittmarie Engdahl
Foto:
Jag blev påmind om nesan när jag var på modeutställningen på Konstmuseet häromdagen.
Jeans är det minsta som visas där, ändå - det klack till, det plågsamma minnet stod klart och jag har börjat undra hur det där har format mig. Att jag fått men för livet är ställt utom tvivel. De här brallorna var ju så långt ifrån jeans man kunde tänka sig, men det tyckte inte mamma gjorde någonting!
Nu kan det tyckas att man skulle ha kommit över en sådan struntsak, men jag menar att det man utsätts för som tioåring, det sitter.
Det fanns alltså jeans i Sverige, men det skulle ännu dröja ända till 1960 innan de sista handelsrestriktionerna till Amerikat släppte och importen blev fri. I gamla nyhets- eller fotoböcker kan man se bilder på köer i Stockholm utanför gallerian vid Norrmalmstorg där Gul & Blå kunde annonsera - äntligen här, äkta amerikanska jeans.
För min del fick jag vara glad över att överhuvudtaget ha fått ett köpeplagg.
Först såg det ut som om det bara blev en kvinna kvar i regeringen, en ljusblå luftig byxdress som lyste mycket ensam. Men snart såg man att en del hade ovanligt breda slipsar, nej, det var ju någon blus eller tröja med avvikande färg. Annars var allt svart.
Svart kostym på alla kvinnor också. Så skojigt för kungen och Silvia att sitta med alla dessa svartklädda personer och säga att det var väl trevligt för er alla att få komma in i regeringen och ni kommer säkert att jobba duktigt.
För det är ju en lunch eller är det middag med Carl Gustaf som följer på presentationen. Fast det såg ut som begravning.
Alltså: det finns inget fegare plagg en en svart kostym. Det krävs av herrar i vissa sammanhang, men banne mig inte av tjejerna!
Jag börjar bli skeptisk till vad de kan uträtta om de är så ängsliga!
Så blev dagens ämne tydligen mode, jamendåså, det var det häromdagen också när Konstmuseet visade sin lilla men exklusiva utställning av grafik där kläder spelade stor roll. Alltid lika skrämmande känsla när man inser hur vi människor har lidit pin i alla tider, för att göra oss till för varandra. Järnkorsett med gångjärn! Men tänk då på snäva jeans där det mesta får välla över ovanför eller spetsiga skor som deformerar fötter eller säg den som åtminstone inte klätt sig för kallt för att vara fin eller tycker att en mössa förstör frisyren.
Säg den!
Konstigt att inte ett mer frigörande mode som det i österlandet med har slagit igenom här. Vi som tycker vi har kommit långt i rationell enkelhet och vidsynt lössläppthet.
Nog så komplicerat mode med tunikor och saris och sånt, men ändå fritt på något sätt. Kanske inte alldeles enkelt i vårt klimat som kan kräva många plagg, men också: en utställning om modets historia skulle inte möta samma intresse i någon indisk delstat. Av flera skäl.
Mode är ytlighet, smak, lek med färg och form och så finns det tävlingar världen över vilka som är bäst och sämst klädda. Där känner jag flera aspiranter som vill ligga långt framme, åtminstone i den sistnämnda kategorin.
Så jobbar vi med nyheter