Alla älskar Alice
Alla älskar Alice är en ojämn melodram om otrohet och uppbrott som just nu visas på Filmstaden.
Foto:
"Alla älskar Alice" är en förfärligt ojämn melodram om otrohet, uppbrott, rivalitet, hätskhet och de svåra konsekvenserna för tredje part, dvs. barnen. I svensk villavardag, konstlöst fotograferad i sämsta TV-såpastil, berättar Richard Hobert en relationsmelodram med såpans alla väntade inslag: passion, gräl, förtvivlan, missförstånd och ett moraliserande lyckligt slut. Helheten godtar man väl, det rullar på bra och Hobert kan ju berättarhantverket; men punkt för punkt är det väldigt bristfälligt. Lars Crépin fotograferar i oinspirerad dogme-stil, musiken verkar hämtad från ljudbandet på Konsums matavdelning, somt är förgrovat även för såpamanér utan att vara skamlöst gripande och tåreknipande, annat är bara ogenomförda uppslag.
Som exempelvis att välja barnets perspektiv på familjekrisen. Det blir inte särskilt dramatiskt eftersom flickan begriper nästan allt hon ser, det finns ingen skillnad mellan vad hon, de vuxna och åskådaren begriper.
Idén är inte genomförd. Bättre då med återblicksramen då flickan för skolkuratorn kommenterar händelserna.
Natalie Björk är mycket bra, filmens bäst regisserade aktör, möjligen lite mekaniskt glättig på fel sätt när hon försöker försona föräldrarna.
En del andra händelser har Hobert förstått bra i manuset, t.ex. barnens rivalitet och katastrofala försök att skapa sämja genom hopljugna kriser, liksom flickans separationsångest och slutet då den förfördelade makan ska göras ödmjuk. Det är äkta såpamoral det. Som porträtt av försmådd lyckoförstörare, publikens hatobjekt, är rollen ett misslyckande på papper och framför kameran. Marie Richardson skriker och blänger men har ingenting att spela fram. Satmaror behövs i såpor, men de ska vara intressanta.
Mikael Persbrandt är till sin fördel som make i uppbrottsstämning. Han får spela med små medel, vara sympatisk, öppen och lite svag. Rollen drar knappast på sig djupare kritik, han vill lämna sin familj redan från början men har svårt att ta steget inför barnen. Lena Endres roll som pressfotograf med hög social kompetens, ett konfliktlösande dygdemönster, är rätt otacksam. Hobert sätter ribban lågt som personskildrare den här gången. Bildregin är också oinspirerad. Variationerna finns, svensk skärgårdsfrid och frihetskänslor i norska fjällen står mot gräl i villa och mobbing i klassrummet, men Hobert låter ingenting sjunka in. Det går raskt fram, tempo och enskild effekt är viktigast och med så grova medel får han åskådaren med sig. Man kan gripas av filmen, men tro inte att det är berättande av halt.
Så jobbar vi med nyheter