MATTIAS ALKBERG
Saliga Munken
Betyg: 2/5
En snabb titt på utmärkta siten kritiker.se ger vid handen att Mattias Alkbergs skiva ?Anarkist? som släpptes i höstas belönats med snittbetyget 4,3 av fem möjliga av den svenska recensentkåren. Med tanke på att det är resultatet av 29 samlade recensioner förstår ni att det gödslats ganska frikostigt med fyror och femmor när albumet bedömts.
Samtidigt är Bear Quartet-sångaren högt aktad för sitt skrivande. Både när det kommer till låttexter och dikter som journalistiska texter. Det är en man som vet hur man uttrycker sig med penna i hand och samtidigt en skarp iakttagare av samhället.
Med andra ord har Mattias Alkberg en ganska tung förväntningsryggsäck på sig när han vid tio-tiden (efter att Magnus Ekelund, som också ingår i kompbandet värmt upp Munken med några sololåtar) på torsdagskvällen kliver upp på scenen.
Jag måste verkligen ge Alkberg att han brinner för det han gör. Han lever sig in i musiken och ger hundra procent. Det är så ärligt det bara kan bli när han långa stunder ger sig hän inför sin uppgift med eldigheten hos en nyfiken tonåring snarare än den luttrade 40-plussare han faktiskt är.
Men samtidigt, han är aldrig ens i närheten av att leva upp till de där förväntningarna som ändå finns. Mycket på grund av att det inte låter särskilt spännande.
Han blandar och ger med material från olika skivor och spännvidden mellan det avskalat poppiga och det skränigt rockiga går det inte att klaga på, men bandet svänger inte. Snarare framstår det bitvis som om ett aningen skickligare demoband klivit upp på tiljorna. Det gör att låtarna aldrig får det liv som de hade behövt för att glimra. Samma sak gäller sånginsatsen.
Den där rösten som är så avigt skavande på ett skönt sätt på den rutinerade rävens skivor blir enerverande bångstyrig när han tar i för kung och fosterland i livesituationen. Det handlar om känslor, så klart, men det låter inte bra. Utan en kontrollerande produktion blir sånginsatsen lite väl naken och avslöjad.
?Nya, nya testamentet? inleder med imponerande gung, men faller på något underligt sätt ner i potential så fort Alkberg börjar sjunga och så är det tyvärr med många av låtarna.
De vassaste stunderna uppstår när frontmannen själv plockar upp gitarren och bidrar med både sväng och gnista till leveransen. Det gör nummer som ?Bit i kudden, skattebetalare? och en föredömligt skramlig version av ?Dementorer? till kvällens höjdpunkter. ?Född fel? fungerar också, men som helhet känns det tyvärr lite för ospännande.
Att komma med en så grundmurad hype i ryggen (även om det må vara hänt att det är andra som är skyldiga till att ha skapat den) och inte låta bättre gör att även den välförfattade lyriken faller lite mellan stolarna. Alkberg kämpar, men når inte riktigt fram.
