Katarina är 20 år och har strulig familjebakgrund, problematisk uppväxt och har svårt att tygla sina känslor. Men hon längtar till något vackert på andra sidan, antagligen till något bättre än hennes arbetarklasstillvaro. Hon är innerligt förälskad i klassisk musik. Mozart har drabbat henne innerst inne i hjärtat och hon blir oftast tårögd bara hon hör instrumenten. Av en händelse, och med hjälp av sin finurlighet, får hon en provanställning på Konserthuset i Göteborg.
Långt borta från den charmlösa förorten blir hon charmad av dirigenten tillika familjemannen Adam, spelad av Samuel Fröler. Det är i deras möte som filmen delvis tappar. För många gånger kommer berättelsen in på stereotyper om arbetarklass och övre medelklass. Han lär henne att läsa Kierkegaard, att lyssna på ny musik och öppna sig kulturellt. Men när man tror att man vet var man har filmen går det åt andra håll istället. Slutet är dessutom både oväntad och väcker frågor om budskapet.
Alicia Vikander är filmens stora stjärna. Hennes uttrycksfulla ansikte passar ypperligt för rollen som tjejen som går igenom att brett spektrum av känslor. Katarina står farligt nära förfallets djupa avgrund och Vikander ger ett ansikte både åt den hoppfulla Katarina och den uppgivna tjejen. Samuel Fröler må vara stjärnan i ensemblen men hans insats passerar ganska obemärkt förbi när Alicia Vikander glänser på samma duk.