Att stå på ett sunkigt gärde mitt i Rejmyre-skogen och se en 64-årig Alice Cooper (i passet Vincent Furnier) hålla låda som om tiden stått stilla sedan den riktiga storhetstiden. Det är en aning surrealistiskt. Men det är precis vad som händer den här fredagskvällen på Skogsröjet.
Den under så många år så omtalade skräckrockaren har, trots åldern, sångrösten i behåll och har tagit med sig en greatest hits-lista inte bara vad det gäller låtar utan även scenspektakel ut i den östgötska skogen.
Det innebär att han under drygt en och en halv timme hinner med att giljotinera sig själv, sticka ett svärd i magen på en paparazzi-fotograf, klä ut sig till spindel, uppväcka ett gigantiskt monster från de döda och dansa loss med en docka i normal storlek. Då nämner jag ändå bara ett axplock av vad som händer i det skådespel som är och alltid har varit Alice Coopers show (och väljer av ren välvilja att bortse från det lökiga i att stå och vifta med en gigantisk kaffekopp i "Caffeine").
Ni förstår. När Alice Cooper håller hov är det lika mycket en spektakulär föreställning som en konsert. Något som accentueras ytterligare av att den gamle räven helt struntar i mellansnack och bara kör. Låt får avlösa låt. Scenspektakel får avlösa scenspektakel.
Det vore synd att kalla alla upptåg för moderna och den rationella människan konstaterar naturligtvis att det är rent trams som den där sminkade farbrorn håller på med. Det hade kunnat falla helt platt och bli rent löjligt. Men Alice Cooper går så helhjärtat all-in att det bara blir charmigt.
Och så har han efter alla år i branschen givetvis också en diger greatest hits-katalog att luta sig mot. Den bläddrar han friskt i den här aftonen.
Publikjublet blir bara högre och högre för varje gammal hit han släpar fram. Efter inledningen med "The Black Widow" radar han sina minnesvärda bitar på varandra. Det blir "Billion Dollar Babies", "No More Mr Nice Guy", "Hey Stoopid" och "Feed My Frankenstein".
Knappast särskilt tidsenligt och det vore kanske synd att säga att alla melodier stått emot tidens tand, men det fungerar. Alice Cooper engagerar och den stora publiken (det känns som att i stort sett varenda festivalbesökare är där) äter ur hans händer.
Paradoxalt nog är det de där riktiga superhitsen som fungerar sämst. Publiken jublar visserligen som besatt till "Poison", men det i övrigt synnerligen kompetenta kompbandet får inte till det där riktiga svänget. Det känns som att den går lite för sakta och blir lite styltig.
"School's Out" har jag ärligt talat aldrig begripit mig på och den framstår som obegripligt trist även i liveformat, trots att Cooper gör sitt bästa för att piffa upp den genom att väva in ett stycke ur Pink Floyd-dängan "Another Brick In the Wall".
Men vad gör väl det där, när det bara är små snedsteg i det stora sammanhanget?
Det må vara surrealistiskt, men Alice Cooper äger Rejmyre-skogen den här kvällen.