Aldrig mera gås
Cecilia Ottosson
Foto:
Jag höll på att smälla av när jag läste det. Nästan 400 spänn kostade det också. För att äta gås! Det har jag gjort en gång och det finns ingenting som lockar mig att göra det igen och då fick jag ändå göra det alldeles gratis.
Här ska genast sägas, så att inte tillagaren känner sig ledsen, att det absolut inte var något som helst fel på sättet den hade gjorts. Det var bara det att det fanns mycket som gjorde att jag föredrog att hellre bara äta potatisen till den.
Det är någonting med fågel som gör att jag inte tycker om det. Den har någon konstig konsistens och en smak som visserligen inte är direkt äcklig, men den är inte heller god. Jag har bara provat kyckling, höns, anka och gås men jag känner detsamma för dem alla. Jag vill inte äta någon av dessa fåglar igen.
Jag tror att det förutom konsistens och smak också kan ha med att göra att man verkligen ser att det är en fågel man sitter och äter. Man gnager på ett kycklinglår och ser verkligen att det är just ett kycklinglår. Vem skulle, bortsett från att det är så stort att det inte vore som praktiskt genomförbart, tycka det vore trevligt att gnaga på ett lår från en ko? Säkert någon. Kan man gå på restaurang och äta gåsamiddag så kan man väl göra precis vad som helst.
Jag hade hoppats att det var så som jag trodde, att det var främst i Skåne som man uppmärksammade det här med Mårten gås. Då hade alla mina fördomar kunnat frodas och jag kunde ha uttalat mig om att skåningar allt är bra konstiga. Efter att ha läst på lite fick jag vackert krypa tillbaka och inse att gåsen äts på flera håll i landet och att traditionen inte ens började i Skåne.
Den första anteckning om var man åt gås i Sverige är från 1500-talet och platsen var Stockholm. Från början var det tydligen också så att gås var något som hörde till det högre stånden, alla hade inte råd med denna delikatess. De fattiga kunde alltså, enligt mitt sätt att resonera, glädjas åt att de var just fattiga. Svartsoppa? Det bjöds jag aldrig på den där gången jag fick den äran att delta i gåsamiddagen. Och finns det något som möjligtvis är konstigare än att äta gås så skulle det väl i så fall vara att äta en soppa bestående av blod. För övrigt så förstår jag mig inte på fågelskådning heller så alltsammans kanske bara handlar om någon slags knepig fågelfobi.
Så jobbar vi med nyheter