"Aldrig hade jag hört något så vackert"

Som oftast har jag inget egentligt mål när jag går ut, utan behöver bara och röra på mig, få lite luft, när jag har suttit och plitat vid datorn under morgonen och förmiddagen.
Som vanligt, när jag bara vill komma ut och knalla en sväng, så rör jag mig först mot stadsbiblioteket, det sitter som gjutet i ryggmärgen sedan många år. Jag har oftast ingen anledning att gå dit egentligen, men jag gör det i alla fall – bara för att kolla läget. Så har det varit länge nu i mitt liv, under alla mina år med bibban. Avståndet dit har minskat med tiden. Det är bara en kort sväng genom Vasaparken så syns den välkända, grå vackra kåken mellan de lika grå och spretiga lindarna i Södra promenaden.
Tänk vilket tjafs det var när det nya biblioteket byggdes och invigdes 1971. Folk tyckte att det var en skamfläck i vår stad. En riktig betongbunker, sa man. Men jag tyckte den var fin redan då, när jag var tio år. Häftig och modern, det tycker jag ännu, och de flesta i stan gillar den nog numera.
Jag hade just börjat mellanstadiet på Kristinaskolan samma år, alldeles intill nya bibban. Vi bussades ner från Vilbergen där skolbyggandet inte hängde med de svällande barnskarorna, och med ett eget busskort kunde jag stanna kvar en stund efter skolan, där lukten av våt cement från bibban blandades med stanken av kajskit i promenaden och doften av varmkorv från Bengans korvkiosk snett över gatan vid bibliotekets entré.
Jag var nog lite av en ensamvarg. Jag gillade att strosa för mig själv och känna mig som att jag höll på att bli stor, ensam nere på stan och allt. Det var väl inte just böckerna som lockade mig till biblioteket. Jag läste mest serier och det mesta i den vägen som fanns att låna hade jag redan. Vanliga böcker läste jag ganska sparsamt. Någon Vicke Viking och kanske en och annan Barna Hedenhös kunde jag väl läsa eller bläddra i, men nej, jag flanerade mest omkring och betraktade: gamla gubbar, fåniga tanter, underliga kufar och en och annan fylltratt.
Det var spännande.
Under hand lockades jag allt närmare musikavdelningen på övervåningen. Där kunde man få sjunka ner i djupa fåtöljer och lyssna på skivor i gigantiska hörlurar. Hemma var det enda musikutbudet syrrans radio med Tio I Topp och ett knastrigt Radio Luxembourg eller radion i köket med Frukostklubben och Ring så spelar vi. Till slut tog jag mod till mig och bläddrade fram en LP med David Bowie, en som jag visste att syrrans killkompisar brukade lyssna på.
The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars.
Jag räckte fram skivan till tanten vid disken och bad att få lyssna på den. Jag fick mina lurar och gick och satte mig i en av fåtöljerna, petade i kontakten, satte på mig lurarna och sjönk ihop. Lyssnade: En ensam trumtakt började slå långt bort i vänstra örat, högre och högre, sex långa takter, sedan, i båda öronen - gitarr och piano –  och sång.
David Bowie.
Aldrig hade jag hört något så vackert, i stereo, i lurar stora som farfars ryssmössa på huvudet. Ja jag svävade iväg, elva år gammal, djupt försjunken i en ful fåtölj. Det var som en tung varm och kärleksfull drog, välsignad genom kommunens nya stadsbibliotek.
 
Fortsättning torsdag 3/2