Ajaj, nu sviker Hill
Godmorgon midnatt REGINALD HILL MinotaurKOnstsopor.rekord i retur.
Den nya romanen Godmorgon midnatt är upplagd på klassiskt vis; ett självmord där "förövaren" planterar en mängd bevis som ska peka åt ett visst håll. Dessutom finns här otrohet, släktfejder, arvstvister och annat smågodis som hör till. Till en början verkar självmordet inte misstänkt och Dalziel har dessutom personliga intressen i fallet och vill lägga ner det. Men Pascoe finner vissa spår och driver på med sin utredning och sakta men säkert rullas historien upp. Med jämna mellanrum i boken får vi också läsa de olika huvudpersonernas egna subjektiva ord om vad som hänt och kan så sakta lägga ut pusslet. Inte helt olikt somt av genrens "grand old lady" Agatha Cristie, men det finns vissa skillnader.
Även om Reginald Hill skriver rasande bra, hans karaktärer är tydligt utmejslade, dialogen utmärkt och grundhistorien helt ok så går han den här gången ner sig i komplexitetsträsket med väl många sidointriger. Detfinns bl a en inramande berättelse som berör Irak-kriget och jag måste erkänna att det finns detaljer där som jag inte direkt fattar när jag slår ihop boken.
Hill bygger upp spänningen och knyter sakta ihop trådarna och just då, när boken närmar sig upplösningen som man lustfyllt sträckläst sig fram emot, just då finner man sig sittande i ett stort antiklimax. Det är inte kul.
Vissa av intrigerna känns sökta och upplösningen av boken infriar inte de förväntningar man fått. Godmorgon midnatt är inte en av Reginald Hills största stunder ty väljer man en form som tangerar pusseldeckarens så får man inte glömma bort att ett pussel aldrig, aldrig får sakna bitar eller ha bitar som inte riktigt passar in i varandra. Aldrig!
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!