Agneta - ett stycke teaterhistoria

Vi träffar Agneta Skarp, född i Finspång, Norrköpingsbo, 50+, och nästan ett inventarium på Östgötateatern efter mer än hundra uppsättningar.
- Jag är en sån där som gick på Norrköpings stadsteaters scenskola, den som teaterchefen John Zacharias startade, berättar Agneta.
Det var alltså en skola både för skådespelare, regissörer och scenografer.
- Från allra första början, hemma i Finspång, var jag god vän med hans dotter och vi spelade teater. Det var nog då jag blev säker på vad jag ville jobba med - dekor var jag bättre på än att säga repliker. Efter realen blev det målarskola i Stockholm, Grundis kallad.

Bra skola
På teaterskolan var man elev i tre år och premiärelev med "viss ersättning" fjärde året. Och på somrarna måste man förstås jobba samtidigt som det fanns kurser i fortbildning då.
- Det var bra i alla fall, säger Agneta. På den här teatern fick man göra precis allting och lärare var Tyr Martin.
Första jobbet blev Strindberg, 1963 satte Olof Molander upp Ett drömspel.
- Jag var alltså elev och Barbara W. Öberg var scenograf. Alla darrade inför Doktor Molander som han skulle tituleras. Han och scenografen talade inte med varandra av någon anledning, så jag fick stå mellan dem och vidarebefordra order som "säg fröken Öberg att jag vill ha större löv på björkarna!" Ja, det var för hemskt, men nu kan man ju skratta!
Det var en tid när elever och annan personal neg för skådespelarna och aldrig någonsin gick in i deras utrymmen. Hierarkin var cementerad.
Agneta Skarp som arbetar lika mycket med kostym som med scenografi, ser alltid skräddarsydd ut. Nätt som en illustration i en modetidning. Hon blir förskräckt när jag säger det och säger att hon handlar ju alltid färdigt. Men så kommer det: "sen måste man ju ändra förstås, så det passar..."

Fler intressen
Annars syr hon knappast alls, även om tal om hobby leder in både på sticka och brodera, fast då ger hon sig på väldigt avancerade saker som kan ta ett år att göra klart. Annars är ett intresse att ge liv åt uttjänta möbler och ting, att fixa det hyrda torpet, från grunden, och så sådant som har direkt med jobbet med kläder, stilar och miljöer att göra. Men måleri då?
- Inte än, kanske blir det efter pensionen. Tanken finns där.
Vi talar en stund om jobbet på teatern, om hur det är att arbeta med olika regissörer, hur svårt det kan vara att få ett acceptabelt flöde på den tekniska sidan när pjäser bestäms sent, när regissören inte vill ge klara besked, när vissa skådespelare har väldigt höga krav, när personalen helt enkelt inte räcker till.
- Nu läser jag en skotsk pjäs som nämnts här, vi kanske inte alls kommer att ta upp den, men för alla eventualiteter. Då ser jag bilder hela tiden, fast dom får jag göra mig av med om en regissör kommer med sin vision av hur det ska se ut. Det gäller att "lägga sig längs med" på nåt vis, säger hon.
Men lyckligtvis finns den allra viktigaste känslan kvar - det är alltid kul med ett nytt jobb.

Snart Streber
Det mest aktuella för Agnetas del är Streber, ett drama av Stig Dagerman med Norrköpingspremiär om två veckor. Tiden är 1948.
- Det handlar om vardagskläder och just nu färgar vi skor som ska vara "oxblod" och försöker få tag i genuina blåställ. Men där får vi färga och patinera, nu är det ju konstfiber i allting och det ser helt annorlunda ut.
Agneta är stammis på Myrorna och håller koll på butikernas sortiment.
- Jag ser om det finns något som kan komma till användning även om det inte är just för ögonblicket, säger hon.
En ständig dröm är stora kostympjäser, historiska pjäser där all samlad kunskap kommer till användning.
- Det skulle jag älska! Historiska pjäser där man får forska i tiden och klä upp folk. Nuförtiden klär ju alla ner sig liksom.

En dröm
Syateljén på Brücks där Agneta arbetar när hon inte är i ateljéerna på Butängen, ser ut som en dröm för en amatör. En dröm av tyger, hattr, band, spetsar, knappar, paljetter och redskap med fördold funktion. Skisser, modetidningar och fackböcker som Kläder för gentlemän, ligger framme. Hit kommer skådespelarna och provar och snackar problem.
- Just nu tycker jag det är skönt att prata med sådana som vet hur det såg ut på 40-talet, säger Agneta. Skönt att ha samma referensramar.