Absurd situation
Under de tio år jag recenserat skivor, intervjuat rockstjärnor och skrivit krönikor har det ibland känts som att det faktiskt betytt något.
Ibland har det däremot bara känts som en lek.
Men så meningslöst som i tisdags har jag aldrig upplevt det.
Jag nåddes av budet om tragedin en timme efter att det första planet rammat in i World Trade Centers ena tvillingtorn. Jag fick det av en representant från skivbolaget Universal i hotellkorridoren på Sheraton precis innan jag skulle sätta mig i en intervju med Cranberries.
Det vände uppochner på det mesta.
Situationen var helt absurd.
Och med åtminstone viss distans till det hela väcks många tankar.
Intervjun blev förvisso av, men inget kunde vara mer oviktigt just där och då. Stunden med det irländska bandets chockade sångerska Dolores O?Riordan, trummis Fergal Lawler och basist Mike Hogan inleddes naturligtvis med att kolla CNN:s nyhetsbilder.
<B>Allt var overkligt</B>
Trots att bilderna på de störtande planen vevades upprepade gånger var det svårt att förstå.
Men det var verklighet och de enda ord som någon kunde yppa var ?fuck?.
Med intervjubandaren påslagen blev det tyst och det enda jag själv kunde få fram då var en kommentar om hur oviktigt allting kändes, hur lite rockmusik helt plötsligt betydde.
Bandet, som för några år sedan var det hetaste som fanns i hela världen, som sålt en bra bit över 30 miljoner skivor, som för tillfället åker jorden runt för att sälja in en ny skiva, som tills de alla blev föräldrar gav sina liv till musiken...ja, de kunde bara hålla med.
Naturligtvis kommer saker och ting gå tillbaka till det normala, men det kommer ta tid och det kommer aldrig bli som förr. Precis som den värld vi känner till i dag aldrig kommer repa sig från Andra världskriget, så kommer den inte heller att kunna hämta sig efter tragedin i USA, som väl ännu ingen riktigt kan förstå den totala vidden av.
Vad händelserna i USA också gett insikt om är ju hur bräcklig världen är och hur några få galenpannor kan skaka om flera miljarder andras verklighet. Hur de kan lamslå världens största land med över en kvarts miljard invånare.
Från den front jag befinner mig i arbetet kan jag ju också se vilka verkningar det får för nöjesindustrin. Skräck sprider sig i nöjesmetropolerna New York och Los Angeles. Artister som vill resa till och från USA sitter fast. Stora turnéer kommer till halt.
Det visar också vilka stora sanningssägare och profetiska språkrör det verkar inom nöjesmaskineriet. Den apokalyptiske undergångsrapparen Busta Rhymes har nu fått se vad som verkligen händer ?When disaster strikes?. Dödsmetallarna Slipknot ger med låten ?People=shit? från sitt färska album soundtracket till förödelsen och sätter ord på vad man känner för de människor som ligger bakom attacken - om de nu kan kallas människor. Och Slayers nya skiva heter ?God hates us all? och är det här ett verk av religösa fanatiker, kunde ju inget vara mer sant än sångaren Tom Arayas tunga statement.
Så visst, att något så förgängligt som den lätta underhållning och förströelse som nöjesindustrin matar oss med, är kanske inte så förgänglig trots allt. Den ger en bild av vad som finns omkring oss och den kan ge tröst i toner.
Så jobbar vi med nyheter