A Paris
Brittmarie Engdahl
Foto:
När man står där, precis framför henne, är ju allt så klart och tydligt.
Hon ler åt oss. Mitt i ett fruktansvärt larm. Evigt milt och med överseende. Så stilla.
Det var 30 år sedan jag såg henne senast, då i ett vackert rum, jag minns det som i röd sammet, omgiven av andra sköna verk. Rafael väl? Framför henne ett räcke, var det i mässing eller var det ett rep med guldtofsar.
Kort sagt, det var stämning.
Nu då. Redan i Louvrens gigantiska entréhall fick man hålla reda på vart man skulle. Målet var den sköna La Gioconda och vi rusade mot den rätta avdelningen. Pilarna visar. Visserligen gick det inte att bara störta vidare, här stod hon ju ivår väg, självaste Nike från Samothrake, väldig, värdig, nära, med en sådan kraft och rörelse att man bara måste stanna upp.
Sen pilarna, visst där var fler da Vinci, Giotto, Botticello, Fra Angelico, alla mytiska namn från gamla läroböcker, Men herregud, vi hade bara en timme, programmet var urambitiöst, Vermeer och Rembrandt var redan utgallrade! Här gällde taktik. Alla skulle till Mona Lisa. Häng på.
Salen beigeblek, på långsidorna i sammanhanget ointressanta bataljmålningar. På kortsidan Den Ljuva, bakom ett pansarglas. Digitalkameror som en skog i luften som i hela Paris, minst hundra människor trängdes framför tavlan och vi var inte sämre. Armbågar och beslutsamhet. Kom fram till staketet. Stängde av ljudet omkring men blixarna gick inte att blunda för, såg ändå den fantastiska målningen, men i stress. Men hon såg på oss, med just detta leende. Japanerna, tyskarna, svenskarna, larmandet. Man nästansom skämdes lite. Eller kände att man ville le tillsammans med henne. Åt alltihop.
Ut i kylan. Buss, vidare, Centre Pompidou, med den nyaste konsten, Musee D´Orsay med den mittemellan. Notre Dame och hela köret. Kö in, kö ut. Så måste man fika, sitta på samma stolar som Strindberg, som Hemingway, som alla dom var med, äta lite, ta ett glas, leta buss, klura ut metrolinjer, gå åt rätt håll, förfäras av den superextrema, futuristiska förorten med sin fula triumfbåge, platsen är inte gjord för människor men kanske för någon sorts marknad, se de kvarter som kallas genuina, åtminstone av gamla romantiker som alltid säger att du kommer för sent. För nu dominerar bijouterier och krams över boquinister och hamburgerställen över småcaféer, men allting finns. Någonstans, man jagar. Inte kan väl det här vara själen i Marais, eller i Quartier Latin i Monparnasse? Luxembourgträdgården visade ett söndagsfirande folk, joggare, utställningar, smågrupper som tränade Qi gong och liknande. Här var det frid. Själ kanske?
Ett sniffande på den jättelika världsstaden. Få vara en annan en stund. Upptäcka baksidan av Sacre Coeur, Montmartres allra älskligaste del med vingård, eviga katter, små rosa krokanserveringar som kanske är fejkade de också, inte verkar det riktigt äkta?
En smula Piaf... och så maten - visst blir det äventyr! Men annars kunde man väl stanna hemma? Gatukäket är tryggt!
Glad över tipset att se Flickan och enhörningen. Skönheterna finns på Paris medeltidsmuseum, Le Cluny. Boulevard St Michel. Kanske det finaste av allt, utom Mona Lisa förstås. Men i sitt slag. Sex gobelänger.
Bonjours! Bonsoir! Au revoir! Ständig otillfredsställelse - kan det vara de nya korttidsresornas
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!