A. I. ARTIFICIELL INTELLIGENS
Filmstaden*****
Foto:
"A. I. Artificiell intelligens" är en mångbottnad, sentimentalt gripande, satiriskt skärpt, groteskt oroande och fantasieggande, tekniskt briljant och mästerligt regisserad saga i science fiction-stil om kärlek, ansvar, människans behov, torftighet och drömmar. Steven Spielberg har gjort en av sina bästa filmer om det han ofta berättar om, barnets utsatthet och behov av kärlek och fadersfigurer i en ond värld och kristna uppståndelse- och frälsningsmyter i rymdfantasins form, efter idéer av Stanley Kubrick, mästaren som ofta berättade om människans oansvariga systembyggande, överdrivna självuppskattning och torftiga själ. Den romantiske idealisten arbetar i den satiriske misantropens anda, svarar med mognad, underdrift och inspiration på hans idéer och låter ljust och mörkt mötas rikare än i "Närkontakt av tredje graden" och "E.T.", dessutom med ett rikt mått av féeri i Tim Burtons stil.
Hans hjälte är en elektronisk Pinocchio, skapad av en gudalik forskare i en tid när människor och robotar lever tillsammans. Han är svaret på barnlösa pars behov i en tid barnbegränsning lagstadgats. Haley Joel Osment från "Sjätte sinnet" gör ännu ett minnesvärt porträtt av ett ovanligt barn. Lille David är människa när han försöker vara en god son; pressad av sträng far, kluven mor och elak fosterbror bryter kretsarna ihop. Bilderna fylls av reflektioner och spegelbilder som gör honom annorlunda, ovanlig, splittrad, lite missfoster, liksom Pinocchios näsa växte när han ljög, dvs. var en dålig människa. En tygnallerobot blir hans Benjamin Syrsa, samvetsröst och beskyddare.
<b>Oz-vandring</b>
Som i "Trollkarlen från Oz" gör de en farlig vandring mot den gud, trollkarl eller fé som kan hjälpa dem att bli hela och lyckliga. Med sig har de sexroboten Gigolo Joe, swingpjatt och Plåtman på en gång, spelad av Jude Law, Englands Johnny Depp, mannen med många ansikten. De jagas av rasister som avrättar robotar för publik och av polis i bordellkvarter som liknar "A Clockwork Orange". Robotforskaren visar sig vara en fabrikörssjäl utan faderskänslor. Människan är intolerant, egoistisk och begärsstyrd, dvs. sig lik från andra Kubrickfilmer. Resan från hemmet, genom hatets skärseld, slutar i ett djupfryst helvete under havet som svalt New York sedan polarisarna smält. Inför den blå fén, Spielbergs bild för barnatro och människans eviga strävan, sitter David, den ståndaktige digitale soldaten, i 2000 år innan rymdvarelser återupplivar honom för en dag tillsammans med sin klonade och kärleksfulla mor. Som kung Oidipus har han mamma för sig själv. Det säger något om våra vanligaste berättelsers livskraft, men inte allt om detta slut som i likhet med "2001" profeterar om vår framtid och som är både lyckligt och tragiskt samtidigt.
<b>Kubricks hand</b>
Man ser Kubricks hand överallt i filmen, satiren över inhumaniteten och de självgoda systemcheferna, fascinationen inför tänkande maskiners mänskliga drag, skepsisen inför människans förmåga, det formstränga manuset, liksom bilderna fyllt av symmetrier och anspelningar, blicken för samhällets brister och anspråk. Det är den bästa framtidsfilmen sedan "Blade Runner". Det är också Spielberg i sitt esse i bilden av tragikomiskt familjeliv, önskeuppfyllelsen, tron på en framtid i oskuldens vita ljus, teknikens mirakel och obruten strävan. Regissörerna möts i filmens subtila, varierade och genomförda grotesk som blandar skräck och komik, människa och maskin och avsiktligt gör oss kluvna och fundersamma inför berättelsen. Det blir sagofilm av ädlaste sort, en omedelbar klassiker.
Så jobbar vi med nyheter