Den 28 augusti 1995 vinglade jag omkring på marknaden i Vilbergen centrum. Det var stånd med nasare överallt och jag var mycket tillfreds till sinnet och oerhört sällskaplig. Jag dunkade ryggar och smickrade damer som jag tyckte att jag kände igen. Att folk kollade på mig brydde jag mig inte om. Snart skulle Stefan Wikström och hans band lira Elvislåtar på utomhusscenen och det gladde mig oerhört. Inte för att det var just Elvis, nej det var för att konserten gav mig legitimitet att just snurra omkring runt Vilbergen centrum.
Men istället för att lyssna på bandet tog jag trapporna ner till bowlinghallen. Där slog jag mig i släng med några rödnästa gubbar och passade på att hälla i mig några Elefantöl för att behålla stämningen. Gubbarna diskuterade världens tillstånd och inom bara en timme löste vi flera internationella kriser.
Jag kände att jag började bli såsig när jag råkade tända filtret på ciggen för andra och jag reste mig upp som en orangutang med knogarna tungt mot bordsskivan. Jag sa tjena till gubbarna och började traggla mig den trehundra metrarna hem. Marknaden var nu ganska ödslig, precis som jag själv. Men jag kände mig ändå tillfreds eftersom jag hade några öl hemma, till natten och till imorgon bitti.
Den 7 september skulle jag in på en behandling för min alkoholism. Till och med jag hade till slut, efter alla år, fattat att mitt drickande var ett stort problem, för mig själv och för människor omkring mig. Trots detta faktum, att jag skulle nyktra till, ta mig samman och försöka bli nykter för resten av mitt liv så söp jag i nån sorts panik.
För min största, mest fasansfulla rädslan var tanken på att jag skulle bli tvingad att sluta dricka. Trots alla förödmjukelser, trots all min skam och skuld, trots alla skador på min själ och kropp var spriten det enda som höll mig uppe. Så tyckte jag. Spriten hade varit min bästa vän, min käresta och älskarinna i nästan tjugo år. Ja jag tyckte att alkoholen var det enda ljuset i mitt liv, trots att den höll på att döda mig, och framför mig såg jag en lång grå kulvert av nykterhet, helt utan glädje fest och vila.
Jag skulle bli nykter. Vilken skräck.
När jag kom hem visade det sig att min hustru var vaken. Hon mötte mig i hallen.
"Jag har hällt ut dina öl," sa hon utan att tveka. "Någon gång måste du väl sluta dricka. Du kan ju inte komma full till behandlingen."
Hon hade aldrig hällt ut mina öl. Men nu var det som att luften fullständigt gick ur mig. Jag kände någon sorts befrielse.
"Okej," sa jag. Hon hade gjort något för mig som jag själv inte förmådde.
6053 nyktra dagar har gått sedan dess, med hjälp av mina vänner i 12-stegsprogrammet. Livet blev inte frustration, smärta och mörker. Jag är befriad och det är helt okej att leva idag, en nykter dag i taget.
Den befrielsen kan du också få uppleva.