34 roller och en klänning

- Det liv hon levde var en ofantligt bragd, säger Björn Kjellman.
Det är genrep, fem dagar innan premiären av "Jag är min egen fru". Björn Kjellman står på scen inför en halvfull salong. Han stakar sig, får hjälp av sufflören och avslutar föreställningen med manus i hand. Men så är det också en enorm textmassa som ska läras in. Ensam på scen i två och en halv timme ska Björn Kjellman spela inte mindre än 34 roller - i en och samma klänning.
- Det jobbigaste jag gjort? Så känns det alltid inför en premiär. Men nej... jobbigaste och jobbigaste... det är den värsta läxa jag har fått läsa in, det är det.
"Jag är min egen fru" är historien om den östtyska transvestiten Charlotte von Mahldorf, eller Lothar Berfelde, som hon hette från början. Hon föddes strax utanför Berlin 1928 och visste tidigt att han/hon mest av allt ville vara en hon. Och så blev det: under såväl nazistisk som kommunistisk diktatur, lyckades Charlotte von Mahldorf att leva som öppen transvestit.
- Det liv hon levde var en ofantligt bragd; att våga, att lyckas överleva. Även om den värsta sanningen som vi presenterar skulle vara sann, nämligen att allt bara är en stor bluff, så är hon i alla fall den personen som jag tror att hon är. Det vill säga oerhört modig i sitt utanförskap, säger Björn Kjellman medan han slevar i sig lunch under repetitionerna dagen efter genrepet.
- Sen är det ju väldigt roligt med tanken på en korrekt tysk dam som tyckte om att bli piskad på rumpan. Jag tycker någonstans att det är en pjäs som försöker slå hål på fördomar.

Komplicerad bild
Nej, bilden av Charlotte von Mahldorf är ingen entydig och enkel bild. Efter murens fall dök det upp en akt i de nyöppnade östtyska arkiven, där det klart och tydligt står att hon var angivare för det fruktade Stasi. Var hon det? Kunde hon ha gjort annorlunda? Pjäsen ger inget tydligt svar på frågan. Förmodligen finns det inget. Vidare hävdar vissa att hon ljugit om stora delar av sin bakgrund. Att hon inte var den hon utgav sig för att vara. När hon flyttade till Sverige 1997, sammanföll det med att hon blivit lovligt byte för den tyska pressen. Flydde hon från sitt skamfilade rykte?
Björn Kjellman tar inte ställning. Det kan han inte, menar han.
- Jag har helt hoppat den grejen. Det finns ingen poäng för mig i att bestämma mig för att det var på det ena eller det andra sättet. Jag vinner inget på att tänka i de banorna. Jag diggar henne oavsett vilket. Det har varit min grundhållning.

Klippt och skuren
En sak som är säker är i alla fall att "Jag är min egen fru" är en pjäs klippt och skuren för Björn Kjellman. Han kastar sig mellan att bryta på tyska, prata tyska, bryta på engelska, prata engelska, spela man, spela kvinna, spela manlig transvestit och kvinnlig transvestit. Hans omvittnade skicklighet på brytningar och dialekter får sin kanske största utmaning.
- För mig handlar det om att ge färg till olika människor. Jag tycker det är roligt att härmas. Det är bara en medfödd talang och ett intresse som jag har odlat. Man kan vara skådespelare på så många olika sätt, men för mig var det just härmningen som var grundlusten.
Alla 34 rollerna görs i samma scenkläder: en ytterst korrekt damklänning med pärlhalsband. Såväl den skrämmande SS-officeren, den nyhetshungrige amerikanska journalisten och den slemmige tyske programledaren bär alltså klänning. Det har varit ännu en utmaning, menar Björn Kjellman.
- Charlotte har jag ju gratis med kläderna. I de andra rollerna får jag jobba mot kläderna. Där känner jag mig inte lika trygg. När jag ska vara macho har jag ju ingen hjälp av damstrumpor och högklackade skor.

Information till våra läsare

34 roller och en klänning

När Björn Kjellman spelar "Jag är min egen fru" på Stadsteatern, är det hans kanske största utmaning hittills. Två och en halv timme, ensam på scen, 34 roller - i klänning. Men historien om den östtyska transvestiten Charlotte von Mahldorf slutar aldrig att fascinera.