Kvinnan på bussen är arbetarklass. Hon ska till Vrinnevisjukhuset. Hon har ont och är ganska ensam. Besöket till Reumatologen piggar upp lite. Bästa kappan och välordnad scarf.
Han som sitter bakom är inte ens arbetarklass. Han är en obestämd sort som ska till TNE med sin olyckssyster för att ta antabus. Eller…?
Jag? Vad är jag? Obestämd hoppas jag stilla? Kanske är jag inte det? Kanske vet de andra på bussen precis vad jag är. Trots mina försök att dölja det.
Fördomar och förutsägelser av alla de slag är inte alltid något vi väljer att utsätta andra för.
Jag till exempel, har den där perceptionsförmågan från barndomen. Det var viktigt att förutsäga omgivningen. Ha koll på vad som händer i framtiden och vad de vuxna ska göra härnäst. En överlevnadsinstinkt som behövdes då.
Det är nu den står i vägen för den vuxna Malin. Jag vill inte döma människor, räkna ut hur deras liv ser ut och hur de känner sig inuti. Jag vill inte hålla koll på alla i affären för att se vem som kan tänkas råna den, om tanten bakom disken tror att jag ska snatta. Det är stressande. Det värsta jag vet är när jag har rätt i mina förutsägelser om folk. Det betyder att jag måste fortsätta, att det är något som är bra. Tvångsperception kanske det kan kallas.
Fördomar är egentligen något vi föds med. Det är viktigt att inordna världen efter mönster. Om du står i kö, så förväntar du dig att människor inte tränger sig, att kassörskan tar betalt och säger; Var det bra så? Dina tidigare, subjektiva erfarenheter informerar dig om det. Om du inte hade fördomar skulle du inte alls veta vad som händer. Kanske kassörskan kastar äggen i golvet och ber dig dra åt helvete?
När någon bryter mönstret, så blir vi förvirrade och arga.
När någon säger att den är fördomsfri så skrattar jag inom mig!
Att bli medveten om sina fördomar är en annan sak. Det betyder en skyldighet att jobba med det. Lära sig mer och att iaktta sina egna handlingar. Ju fler människor av olika sort vi träffar,ju mer förstår vi och kan välja hur vi ska agera.
När min mamma för första gången såg en svart man blev hon livrädd. Hjälp! Sotaren kommer, skrek hon.
För sotare vet ju alla hur de är?
Igår såg jag ett program om en seriemördare. Han fick ostört döda i 20 år innan de kunde fälla honom för 53 mord på kvinnor. Polisen visste hela tiden vem han var. Det betydde inte att de antecknade hans etiska ursprung, om han var rom eller muslim. För de tittade på honom objektivt, hur han levt sitt eget liv. För att göra detta krävs ett visst mått fördomar. Men det går inte att fälla någon för detta, det krävs bevis. De kunde räkna ut hur han skulle gå tillväga och hur sådana som han opererar. Finns det något värre än när ondskan är förutsägbar?
Jag går av buss 117. Undrar om någon vet vart jag är på väg?